Det är mulet men uppehåll. Från Aktse är det tre möjligheter att ta sig in i Rapadalen. En lätt, en svår, och en med utsikt. Den svåra är att ta sig fram i skogen under Skierfe, utsikten är att gå via Skierfe och sedan på höjderna innan men tvingas ner i dalen. Vi väljer den lätta och tar båten genom deltat. Med den karakteristiska Nammatj framför oss tar båten oss till nationalparkens gräns. Det är en fascinerande båttur genom deltat, som byggs upp och förändras genom åren av det material som Rapaätno för med sig. Vissa år är det lite vatten och man blir avsatt innan nationalparksgränsen, i år är det rätt normalt och båten kan ta sig fram till gränsen. Härifrån får vi gå på en tydlig stig genom den frodiga skogen. En älg med kalv studerar oss noga.

Bäckarna som vi möter ger oss inga bekymmer att ta oss över. Vid mycket vatten sägs en del kunna vara ett hinder, men så är det inte nu. Vandringen bjuder oss inte på några problem. Vi är glada att vi valt att gå med stövlar. Vi går över många små kärr, där de många par av fötter som passerat trampat upp breda mörbruna dyiga gator. För att få fast mark måste man gå vid sidan om och på så vis bredda gatan. Stigen går mycket i skog men också bitvis längs Rapaätno, i synnerhet när vi kommer till Rapaselet. Det gör det lättgånget, men troligen får man ta en stig i skogen när det är högre vattenstånd. Rapaätno är strid och bred, att försöka vada den verkar svårt. Om vi hade valt att gå via Skierfe hade man säkert fått en fin vy över dalen och selet. Natthärbärge hittar vi vid uppgången till Snavvavagge under Stuor-Skårkis tillsyn. Här finns fina gläntor i björkskogen med utsikt över Rapaselet och in mot Sarvesvagge.