Vi vaknar vi sjutiden, ute är det mulet. Det är fortsatt
mulet hela dagen, temperaturen orkar upp till tio grader som mest.
Vårt mål idag är Pastavagge. Gårdagens
försök att ta sig ner till sjön gör att vi
överger tanken att försöka få båtskjuts, och
istället ska vi kämpa oss igenom skogen bort mot Rinim. Vi
försöker hålla oss rätt högt upp på
sluttningen, detta för att slippa eventuella sanka partier och
skogen nere vid sjön. Det visar sig att det inte är ett
alltför besvärligt vägval. Vi passerar
omvartannat genom svårframkomlig skog, med bitvis mycket sten,
men också öppna lättgångna ytor. På inget
ställe är det något träsk. Naturen har börjat
klä sig i höstfärger. Vi tar oss långsamt fram, i
försöken att hitta den enklaste vägen.
När vi vid lunchtid närmar oss Rinim, får vi
lättare terräng och en vidsträckt utsikt över
Sitajoure som breder ut sig bakom oss. Vi passerar en bit från
Rinim, och har en enkel vandring fram till Pastavagges mynning, vi
går mellan höjden Namatis och sluttningen av
fjället Takartjåkkå. En tydlig stig leder oss.
Pastavagges östra mynning är imponerande, bevakad av
Takartjåkkå och Ruopsoktjåkkå. Det är nu
sen eftermiddag, regntunga skyar smeker fjällsidorna. Man
kan höra fjällen viska, det blir regn, det blir regn. Vi
tältar vid en stor sten strax innan Pastavagge, och invid den
stilla Lulep Pastajåkkå. År 2000 tältade
vi vid oväder vid samma sten, det blev storm, och tältet
blåste sönder. Samerna i Rinim, sade senare att man inte ska
tälta här vid blåst. Det är ett ordentligt
blåshål. Det kan jag intyga från 2000 erfarenheten.
År 2000 var Lulep Pastajåkkå ett rytande lejon.
Åter till rätt tid, 1986. Det regnar under natten, men det
är vindstilla.
|
Sitojaure
Pastavagge
|
|