Vandringar i Sareks nationalpark och dess omgivningar, 1981-2007
| 1981 | 1982 | 1985 | 1986 | 1987 | 1990 | 1991 | 1994 | 1995 | 1996 | 1997 | 2000 | 2001 | 2002 | 2003 | 2004 | 2007 |
Dag6: 20 augusti, Sitojaure - Pastavagge, 9 km

Vi vaknar vi sjutiden, ute är det mulet. Det är fortsatt mulet hela dagen, temperaturen orkar upp till tio grader som mest. Vårt mål idag är Pastavagge. Gårdagens försök att ta sig ner till sjön gör att vi överger tanken att försöka få båtskjuts, och istället ska vi kämpa oss igenom skogen bort mot Rinim. Vi försöker hålla oss rätt högt upp på sluttningen, detta för att slippa eventuella sanka partier och skogen nere vid sjön. Det visar sig att det inte är ett alltför besvärligt vägval. Vi  passerar  omvartannat genom svårframkomlig skog, med bitvis mycket sten, men också öppna lättgångna ytor. På inget ställe är det något träsk. Naturen har börjat klä sig i höstfärger. Vi tar oss långsamt fram, i försöken att hitta den enklaste vägen.

När vi vid lunchtid närmar oss Rinim, får vi lättare terräng och en vidsträckt utsikt över Sitajoure som breder ut sig bakom oss. Vi passerar en bit från Rinim, och har en enkel vandring fram till Pastavagges mynning, vi går  mellan höjden Namatis och sluttningen av fjället Takartjåkkå. En tydlig stig leder oss. Pastavagges östra mynning är imponerande, bevakad av Takartjåkkå och Ruopsoktjåkkå. Det är nu sen eftermiddag, regntunga skyar  smeker fjällsidorna. Man kan höra fjällen viska, det blir regn, det blir regn. Vi tältar vid en stor sten strax innan Pastavagge, och invid den stilla  Lulep Pastajåkkå. År 2000 tältade vi vid oväder vid samma sten, det blev storm, och tältet blåste sönder. Samerna i Rinim, sade senare att man inte ska tälta här vid blåst. Det är ett ordentligt blåshål. Det kan jag intyga från 2000 erfarenheten. År 2000 var Lulep Pastajåkkå ett rytande lejon. Åter till rätt tid, 1986. Det regnar under natten, men det är vindstilla.
Sitojaure

Pastavagge