En stor smäll väcker oss mitt i natten, ljudet studsar mellan fjällväggarna, och dör ut. Erosionen har tagit ytterliggare en bit av Pierikvaratj. Om flera miljoner från nu, kommer dessa fjäll inte att finnas längre. Kanske har nya skapats, kommer det då att finnas människor som kan ligga och lyssna till ljudet av fallande sten? Man kan tvivla. När vi vaknar på morgonen ser Pierikvaratj oförändrad ut. Under tiden vi äter frukost ser vi upp mot Vuoinestjåkkå. Från detta hållet ser det brant ut, men det ska vara en lätt uppgång från Kukkesvagge. Det är planen för idag, om inte vädret sitter hinder i vägen. Vi styr stegen mot Vuoinesvaratj, kullen mot Kukkesvagge. En lätt vandring. Från Vuoinesvaratj ser man ut över sjösystemet med Lietjit-jaure. De låga fjällen på andra sidan bildar diffusa kulisser. I Kukkesvagge regnar det, Vuoinestjåkkå får bli ett annat år. Vi går in i Kukkesvagge och regnet.

Kukkesvagge är en bred dalgång, och utgör Sareks norra gräns. Södra sidan har de alpina topparna i Sarektjåkkå, men sluttningen är inte brant, på den norra sidan är det brant upp mot Skanatjåkkå. Vi ser inte topparna som döljs i moln. Vi går på den södra sidan, några av bäckarna från glaciärerna kan vara lite besvärliga att ta sig över. Lulep Sarekjåkåtj är irriterad i dag, vi hittar en plats där stora stenar nästan bildar en bro. Halvvägs genom dalen är den lilla sjön Sarekjavratj, med kullen Sarekvaratj. Här tar vi paus, det är kyligt och regnigt. Slåtterblomman, blommar så vackert, och visar det är dags att skörda. Den gula gullbräckan får ersätta solen. Lava dekorerar stenarna. Det är ett konstverk. Dagen närmar sig sitt slut, och vi slår läger vid en bäck. Det höjdar och vi ser glaciären Suottasjekna alldeles i närheten. Vi visste inte att vi var så nära den. En snöby drar förbi. En dag i livet är slut.