Vandringar i Sareks nationalpark och dess omgivningar, 1981-2007
| 1981 | 1982 | 1985 | 1986 | 1987 | 1990 | 1991 | 1994 | 1995 | 1996 | 1997 | 2000 | 2001 | 2002 | 2003 | 2004 | 2007 |
Dag2: 29 juli, Vuojatätno - Sjnuftjutisjåkkå, 9 km
Jag tycker inte om broar som vibrerar när man går på dem. Bron över Vuojatätno är en av dem. Jag blir yr, och balansen är inte den bästa. Jag föredrar att vara ensam på bron, då är brom mer lugn. Vi går en och en. En skylt vid bron säger också att som mest två personer får vistas på bron samtidigt. På andra sidan är en 30 meter brant sluttning att ta sig upp för. Vyn ut över Vuojatätno är en ursäkt för att pusta ut när vi kommer upp. Jag har alltid tyckt  om vyn och ljudet av forsande vatten. Vi har nu några kilometers vandring genom en gles björkskog. Bron över bäcken från Akka är knäckt. Bäcken är grund så vi vadar istället. Vi håller utkik efter stigen till Sjnuftjutis. Stigen är inte utsatt på kartan, men jag kommer vagt ihåg var den är från förra året då vi gick andra hållet. Någon har märkt att platsen med stenar i form av en pil. Den går inte att missa.

Det är inte en markerad eller spångad stig, men den undviker våtmarker och är torr. Efter två kilometer kommer vi fram till de märkliga terrassformerna, skapade under den senaste istiden. Brant uppför, sedan plant, det upprepas två gånger. Skogen följer inte med upp. Bäcken från sjön med namnet som vrickar tungen är nere i en ravin, sjön ligger i en gryta. Nere vid sjön är det vide och blött, stigen går högt uppe på sluttningen mot Akka. Det är en vacker sjö, vyn vid den norra änden avnjuts till lunch. De små bäckarna från Akka har skapat små bäckraviner, det går mycket upp och ner. Ibland försvinner stigen, men återskapas igen. Söder om sjön planar det ut och stigen löses upp. Regnet hänger hotande i luften, och vi slår läger vid bäcken Rakkajåkkå. I söder ser vi vårt mål Ruotesvagge. De mörka molnen runt Akka avger ett lätt duggregn.
Terrasserna

Sjnjuftjutisjauratj