Jag tycker inte om broar som vibrerar när man går på dem. Bron över
Vuojatätno är en av dem. Jag blir yr, och balansen är inte den bästa.
Jag föredrar att vara ensam på bron, då är brom mer lugn. Vi går en och
en. En skylt vid bron säger också att som mest två personer får vistas
på bron samtidigt. På andra sidan är en 30 meter brant sluttning att ta
sig upp för. Vyn ut över Vuojatätno är en ursäkt för att pusta ut när
vi kommer upp. Jag har alltid tyckt om vyn och ljudet av forsande
vatten. Vi har nu några kilometers vandring genom en gles björkskog.
Bron över bäcken från Akka är knäckt. Bäcken är grund så vi vadar
istället. Vi håller utkik efter stigen till Sjnuftjutis. Stigen är inte
utsatt på kartan, men jag kommer vagt ihåg var den är från förra året
då vi gick andra hållet. Någon har märkt att platsen med stenar i form
av en pil. Den går inte att missa.
Det är inte en markerad eller spångad stig, men den undviker våtmarker
och är torr. Efter två kilometer kommer vi fram till de märkliga
terrassformerna, skapade under den senaste istiden. Brant uppför, sedan
plant, det upprepas två gånger. Skogen följer inte med upp. Bäcken från
sjön med namnet som vrickar tungen är nere i en ravin, sjön ligger i en
gryta. Nere vid sjön är det vide och blött, stigen går högt uppe på
sluttningen mot Akka. Det är en vacker sjö, vyn vid den norra änden avnjuts
till lunch. De små bäckarna från Akka har skapat små bäckraviner, det
går mycket upp och ner. Ibland försvinner stigen, men återskapas igen.
Söder om sjön planar det ut och stigen löses upp. Regnet hänger hotande
i luften, och vi slår läger vid bäcken Rakkajåkkå. I söder ser vi vårt mål
Ruotesvagge. De mörka molnen runt Akka avger ett lätt duggregn.
|
Terrasserna
Sjnjuftjutisjauratj
|