Det regnar hela natten, och hela morgonen. Vi förbereder vår lunch,
blåbärssoppa och smörgåsar. Soppan häller vi på en termos, på en annan
häller vi kaffe. När regnet övergår i duggregn är vi redo för att
bestiga Ruotesvaratj, 1004 meter högt. Utrustade med lunch, kaffe,
kamera, och regnställ går vi mot kullen en kilometer bort från vårt
tält. Vi går över de små rännilarna till bäckar, över gräsängar, och
når sluttningen upp till höjden. Utan större ansträngning når vi
toppen, det är inga brantare partier. Tio minuter senare är vi vid den
södra spetsen. Här äter vi vår lunch. Det är kyligt i duggregnet,
soppan värmer. I öster är fjället Sarektjåkkå, fast det ligger mest i
moln. Nedanför oss är sjön Ruotesjauratj. Ruotesvagge försvinner
söderut och svänger bakom Påisatjåkkå. Till höger syns glaciären
Ruotesjekna, med många flöden som bildar Smailajåkkå söderöver. För
många år sedan var Ruotestjåkkå norr om Ruotesjekna omgärdat av
glaciär, det är inte så i dag.
Att vandra är inte bara att gå och titta på vyer, man ska också rikta
blicken ner i marken. Inte bara för att se var man sätter fötterna,
utan också för att studera växtlivet. Även en ickeexpert som jag kan
lära sig de vanligaste blommorna. Vi hittar svarthö, fjällgröna,
fjällnejlika, purpurbräcka, fjällglim, och mossljung. Vi har under
letandet förflyttat oss till den nordligare delen av kullen. Niakjåkåtj
visar vägen varifrån vi kom i går. Någonstans i diset, bakom Niak, och
molnen ska Akka finnas. Vi borde också se vårt hem i universum, vårt
blåa tält. Till värmande kaffe spanar vi efter en blå punkt. Där är
det! Eftermiddag övergår i kväll, vi letar oss tillbaka vår blåa
hemvist. Det enda blå vi sett, himlen har inte visat sig. Vi tar en
annan rutt än på vägen upp, och följer västra sidan av Niakjåkåtj fram
till några vattensamlingar, där vi korsar bäcken och anländer till
tältet från norr. Vi tar resten av kaffet tillsamans med en liten
konjak.
|
Ruotesjauratj

Norrut

|
|