Reveljen går klockan sju. Först en dusch och sedan provar vi fjällstationens frukost, som inte är illa. Halv tio går vi ombord på båten till Bobäcken på Padjelantaleden. Det är bara vi två som ska med båten. Utombordaren klyver en spegelblank vattenyta. Leden är en bra stig genom en frodig dalgång. Det är varmt och svettigt. Klädseln blir efterhand minimal. Anständigheten kräver kortbyxor, bekvämlighten stövlar. Vi får stå ut med att myggen är närgångna. Leden gå rmestadels i skog, med avbrott för några myrar. På myrarna är det spångat. När vi närmar oss Njunjes skymtar Tarraätno. På en klippa nere vid vattnet står en man och fiskar. Vi passerar det gamla nybygget Njunjes. Det upptogs i början av 1800-talet och ödelades för gott på 1950-talet. På platsen står några igenbommade hus. Ängarna runtom är frodiga. Vi går vidare på stigen genom björkskogen, bl.a. borsttistel och ljung kantar stigen. Efter fjällstugan Njunjesstugan bär det brant uppför. Bakom oss har vi en vidsträckt utsikt över Tarradalen. Vi möter två tjejer med en räfsa, vi undrar vad de ska ha räfsan till. Vi möts av en sur tystnad. Kanske de blir generade över vår lätta klädsel, alla andra är helt täckta. Det måste vara svettigt, men det ger kanske skydd mot myggen. När vi kommit uppför branten har vi sjön Tarraure framför oss. Till höger reser sig fjället Runkatjåkkå. Där leden och sjön  möts slår vi upp tältet i en fin glänta. Det är lågt vattenstånd men det blir ändå ett skönt helbad. Det är mycket stenigt i vattenbrynet. På fjällsluttningen ska det finnas en samisk seite/offerplats, men det är inget vi ser härifrån. En ingröpning i berget i klyftan mellan Junkakaise och Runkatjåkkå, kallad 'Den heliga porten' eller Passeuksa. Vi orkar inte med en utflykt dit. Det småskvätter under kvällen. Mönstret av moln och klar himmel skapar fina speglingar i sjön.