Morgonen är mulen, under dagen tar solen överhanden och vi får ytterliggare en varm dag, d.v.s. lätt klädsel. Vi får också en svag vind som håller myggen någorlunda borta. Det är en fortsatt lättsam vandring, och snart är vi framme vid Såmmarlappastugan. Vi handlar dumleklubbor och min vän köper cigaretter. Han som skulle låta bli och röka. Vi har en lång och trevlig pratstund med stugvärden, som "aldrig sett så lättklädda fjällvandrare". Idag möter vi många vandrare, mest svenskar men även enstaka tyskar. Vår statistik säger att det bara är tyskar och svenskar som vandrar Padjelantaleden. Det är åter bitvis frodig skog, men leden är lättgången med fina vyer. Vi går uppför dalen, utan kraftiga motlut. Vid gränsen till nationalparken tunnas skogen ut, och det börjar därefter vara mer kalfjällslikt. Vid gränsen står en ensam stor informationsskylt. Efter ytterliggar ett antal kilometrar tar kalfjället helt över. När vi närmar oss Tarraluoppal överger vi leden och söker oss genom lågvuxen vide upp på sluttningen öster om sjön. Vi slår upp tältet invid en bäck i en öppning i videsnåret och med utsikt ner över dalen, en fin plats. Klockan har blivit över fem, det mulnar på och under kvällen faller ett lätt duggregn. Myggen trivs. Vi har fått många myggbett under dessa dagar. Min vän är känslig, det är enorma svullnader runt hans bett. Det ser inte klokt ut.