För att undvika vide- och dvärgbjörkssnåren söker vi oss upp på högre höjd. På sluttningen finns även några fjällbjörkar. Utsikten ut över Låddejåkkås flack dalgång bidrar till en njutbar vandring. På andra sidan dalgången reser sig Mattåive upp bland molnen. Det är mulet med höga moln. Vi får som högst sju grader under dagen. I öster kan vi se sjön Vastenjaure. Det är lättvandrat, vi närmar oss snabbt Padjelantaleden och Låddejåkkåstugan. Vi sneddar nerför sluttningen till stugan, där vi äter vår lunch. Vi har en trevlig pratstund med värdarna, ett äldre par. De undrar bl.a. om hur vi hade det i dimman i går, de hade sett den komma som jättelik rullande sten utifrån Vastenjaure. Vid bron över Låddejåkkå gör vi ett nytt stopp, vid bron är det en mäktig fors i en canyon.

Därefter följer vi leden längs en snötäckt bäck upp mot Pårka, en stigning på drygt 300 meter. Ömsom regn, ömsom sol. Uppe på platån kommer det en snöby. Därefter klarnar det upp när vi kommer fram till nergången mot Miellätno. Här är det en fantastisk utsikt ut över fjällvärden med Alatjåkkå och Virihaure. Här stannar vi för natten. På en plan yta vid en trevligt porlande bäck slår vi upp vårt hem. Vi anrättar en läcker måltid som vi avnjuter tillsammans med utsikten. Vid midnatt kryper jag ut ur tältet. Det är en helt molnfri himmel, solen färgar fjälltopparna på andra sidan Virihaure röda. Jag huttrar i den nollgradiga luften, och kryper ner i den varma sovsäcken igen.