Det är midnatt och katterna bråkar. Min katt sitter innanför kattluckan och motståndaren utanför. De skriker, så som bara katter kan, till varandra genom luckan. Jag försöker avbryta deras kamp, "lägg dig inte i" fräser bägge och de fortsätter sitt bråk. Jag får inte mycket sömn innan jag måste gå upp klockan fyra. Då sover min katt djupt, uppenbart nöjd med kampen. Efter en snabb frukost säger jag hej då till den sovande katten, lägger min ryggsäck i bilen och kör mot den uppåtgående solen till flygplatsen. Där ställer jag bilen på långtidsparkeringen, går in och väntar på min vän. Tio över sex går planet till Arlanda, där vi byter till Gällivare. Planet till Gällivare är ett litet propellerplan. Elva landar vi i Gällivare. Vi letar efter bussen in till Gällivare, men vi blir upplysta om att det inte går någon buss längre. Istället får vi ringa efter en taxi. Under väntetiden beundrar vi svalornas akrobatiska flygningar. Taxin kostar 120 SEK och tar tio minuter in till järnvägssstationen. Vi kan lämna vårt bagage i taxi kontoret, chauffören säger att stationens bagageinlämning är stängd. Vi har fyra timmar till dess bussen mot Ritsem avgår. Vi köper bränsle till vårt spritkök i ICA-butiken. I närheten, allt är nära i centrum, är en Kina restaurang. Där äter vi Beijing ris, det smakar bra och är mycket. På tillbakavägen till stationen tittar vi in i Gällivare nya kyrka, en träkyrka från omkring 1880. Vi hämtar bagaget, packar och byter om för vandring. Det visar sig att stationen åter är öppen, det är ett privat järnvägsbolag som tagit över tågtrafiken och det tog ett tag för dem att öppna. Bussen till Ritsem avgår utanför stationen.

Bussen går i tid, den är halvfull. Innan byn Porjus svänger vi in på vägen till Ritsem. Vägen är miserabel, den skulle behöva en ansiktslyftning. Klockan fem tar vi in på vägstumpen ner till båtbryggan i Kebnats. Båten från Saltoluokta närmar sig, bussen från Ritsem kommer. För en stund är platsen full av liv. Det är mycket förnödenheter som ska över till Saltoluokta fjällstation. Det tar en stund innan båten kan återvända mot Saltoluokta. Det är vindstilla, sjön ligger lugn under den tio minuter långa överfarten. Vi sitter på däck, där kan vi se bort mot det branta Lulep Kierkau. Fjällstationen är några hundra meter från båtbryggan, en bred stig visar vägen genom björkskog. Vi kan höra musik, fyra musiker underhåller. Det är folkmusikvecka på fjällstationen. Klockan har hunnit bli sex när vi ger oss av söderut på Kungsleden. De första kilometrarna bär det uppför genom björkskog, aningen svettigt. Det planar ut när vi lämnat skogen. Ser vi bakåt har vi fin utsikt mot sjön vi nyss åkte över. I väst är det ensamma fjället Lulep Kierkau. Framför oss är den breda dalen Autsutjvagge. Stigen är bitvis flerfilig. I öster är det mjuka kullar, i väster branten av Sjäksjo. Dagsljuset börjar avta, efter att ha passerat några bäckar utan bra tältplatser, kommer en liten bäck med en fin plats för oss. Molnen sänker sig, mörkret omfamnar tältet, och regndroppar börjar falla mot tältduken. Det låter som en vaggvisa och vi somnar snabbt.