Natten är full med ljud. Vågorna kluckar, fåglar låter både på land och sjö. Något sorts bråk förekommer på andra sidan sjön. Halv elva lämnar vi sjön som idag är lika grå som himlen. Till att börja med är det uppför genom urskog. Vi omges av björk och gran. Ett ensamt tält står uppställt i skogen, ingen syns till. Kanske det danska paret från igår. Det är inte en perfekt tältplats, vi ser inget vatten i närheten. Efter några kilometrar är vi där stigen till Pårek börjar vid en myr. Fjällen ligger lockande men långt bort. Kungsleden är här bred och vackert dekorerad med trädrötter. Skönt att gå på är det inte. Vi träffar två tyskar i myggnät. Vi talar om för dem att det finns inga mygg ute idag. Det är sant, inte en mygga har vi siktat. Vi tar paus i en glänta, träden är klädda med lav. En lavskrika sätter sig på en risig buske. En vacker fågel som tycker om vårt sällskap. Vi ger den våra sista kex, och den poserar glatt för oss. Tyskarna passerar, nu utan myggnät.

Det bär nu nedför, ibland rätt brant. Den sista delen är genom en strimla av skog. För många år sedan kalhögg man och lämnade en strimla runt leden. Sedan kom en storm och fällde en del av det som var kvar. Når vi gick här 1990 fick man kryssa sig fram mellan fallna träd som lagt sig över stigen. De fallna träden är kvar, man har sågat av biten som täckte stigen. Vid Kvikkjokk går vi på en grusväg, förbi en stor parkeringsplats, fram till den före detta fjällstationen. Den är i år ett vandrarhem, och öppnar halv tre, dvs om en timme. Vi tillbringar timmen vid forsarna i Kamajåkkå. Tyskarna står och fiskar. Vi installerar oss och tar en tur på byn. Förra året slutade affären i byn, den är nu Saggats bygdegård. Kyrkan är kvar, där träffar vi på en av tyskarna som är polis i Saarland. Förr fanns det en restaurang i fjällstationen, men den är nu nerlagd, men i vandrarhemmets annex Utkiken kan man få lite mat. Vi tar pyttipanna och ett enkelt vin.