| 1981 | 1982 | 1985 | 1986 | 1987 | 1990 | 1991 | 1994 | 1995 | 1996 | 1997 | 2000 | 2001 | 2002 | 2003 | 2004 | 2007 |
| Dag4: 11 augusti, Rinim - Laituare, 9 km | |
|
Vi packar ihop våra saker så tyst som möjligt för att inte väcka mannen och hans dotter. Frukosten äter vi vid sjökanten. Därefter knackar vi som överenskommet på hos familjen. Vi får reda på att tre personer dödats när en helikopter kraschat in i en bergvägg vid Kebnekaise. De skulle rädda två personer som fastnat på fjället p.g.a. stormen. Hemskt, vårt missöde känns som ingenting. Idag är det en vacker dag, och sjön ligger lugnt. Båtturen till Svine är njutbar. Efter tio minuter stannar motorn. Vi driver sakta på sjön medan föraren försöker vi igång den igen. Under tiden kan vi koppla av och njuta av stillheten och skönheten. Vid sjön växer svårkamfromlig skog, något vi märkte när vi 1986 gick en del på den södra sidan. Bensintillförseln har rensats och motorn går igång. Svine, dit vi kommer efter en halvtimme, är båtbryggan varifrån Kungsleden fortsätter söderut. Vi betalar 300 SEK per person, det kan låta dyrt men bränsle och underhåll kostar här ute. Dessutom får han återvända tom. Från en kåta kommer musik, det säljs rökt fisk men vi är inte hungriga och tar Kungsleden upp genom björkskogen (som här är gles) upp mot platån Njunjes. Leden går förbi en del kärr innan stigningen mot Martevaratj, vi lämnar skogen. Den sista stigningen är brant, med en stenig del. Belöningen är utsikten norrut mot Sitojaure och Autsutjvagge. Efter den högsta punkten växer vyer efterhand fram mot Skierfe, Tjakkeli, och deltat i Laitaure. Österut ser ögat ut över ängar med gullris och fjällfibbbla. Där man åter kommer in i björkskogen sitter ett sällskap, det enda de säger är oh oh så vackert, så fint!! Vad de menar är vyn med Skierfe och deltat där Rapaätno möter Laitaure. Härifrån är en stig som går till Skierfe. Vi lägger våra ryggsäckar och följer den några kilometer för att få en bättre vy. På tillbakavägen möter vi en tysk som har kommit hit med sin kanot, man får paddla kanot på Laitaure fram till nationalparksgränsen. Under oss ligger hemmat Aktse. Vi hämtar ryggsäckarna och vandrar ner genom en allt tätare och tätare björkskog. Vid Aktsestugorna ligger och sitter folk på ängarna och solar. En man använder en primitiv dusch. Det ger en känsla av harmoni. Den trevliga värdinnan hjälper oss med att ta reda på hur man kommer från Kvikkjokk till Gällivare, vi behöver det för att planera resten av vandringen. Vi går till ett hus där det säljs rökt röding och vi köper några, som vi äter vid Naturskyddsföreningens stuga. Förra helgen hade de den årliga skördedagen, då man slog ängarna för att bevara dem för framtiden. Vi går de 500 meterna till sjön, där båten över sjön ska gå halv sex. Detsamma gör två män som ser ut som de Hill Billys i boken om "The Apalache trail" som min vän läser. De sitter vid sjön, och återvänder sedan. Det är vi och ett ungt par som ska över. Föraren undrar om vi sett en man som inter återvänt från Sarek efter två veckor. Tyvärr inte. Där båten landar är ett vindskydd. Vi sätter upp vårt tält intill vindskyddet, och tar ett bad i sjön innan middagen. En roddbåt med två män närmar sig. Vi får grannar under natten. En av dem upptäcker att han glömt sin högteknologiska vandrarstav på andra sidan, han får göra en extra roddtur för att hämta den. På tillbakavägen har han passagerare med sig som passat på att få skjuts. Solnedgången är fantastisk. Vi sitter på båtbryggan och beundrar den. Solen målar Skierfe och dess spegelbild i sjön i rött. |
Utsikten norrut Njunjes  Rapadalen och Skierfe  Tältplats  |