Vi har i förväg bokat att vi ska bli hämtade vid Sitojaurestugorna klockan tre. Vi vaknar nio, det blir att inte dra benen efter sig. Det har regnat hela natten, vi får ge oss av i lätt regn. Tillräckligt för att ha regnstället på. Vi passerar snart vindskyddet, ett litet hus med två bäddar och järnspis. Nedanför ringlar sig jåkken genom vide i en egen dalgång. Leden går på kanten till jåkkdalen. Vi passarar över små åsar och förbi några små sjöar. Solen tittar fram och vi kan ta av oss regnställen. Från en grund minidal får vi en skymt av fjällen vid Skårki, fortfarande lång borta. Efter nästa kulle ser vi ut över Kaskajaure och Kåbtåjaure med låglandet därbortom. På slänten ner till Sitojaurestugorna möter vi fem renar. De studsar lätt uppför sluttningen. Den sista biten till stugorna är genom björkskog. Det ligger två stugor vid sjön. En nära vattnet, en lite längre upp. I närheten har samer en bostad. Stugan vid sjön ser nybyggd ut. Värdinnan berättar att den förra brann ner förra året. Vid tre anländer vår båt med sex frusna passagerare. Vi klär oss i regnställ, och lämnar i en kraftig motvind. Sjön är grund och vinden skapar kraftiga vågor, det känns när båten slår genom dem. Båten är en liten utombordare. Plötsligt stannar föraren båten, och pekar. Titta en örn på stranden! För oss ser det ut som en sten. Vi fortsätter, föraren kryssar fram för att hitta lugnare vatten. Mörka moln tornar upp och det börjar regna. Vi är glada för våra regnställ.

Efter över en timme är vi framme i Rinim, färden tar normalt en havtimme. Rinim ligger i lä i skog och bakom fjällen. Det är anledningen till att man byggt sitt hus här. Vår plan är att går norr om Äpar, och vi frågar föraren var det är lämpligast att vada Lulep Pastajåkkå. "Ingenstans, jag vill inte hitta er i mina fisknät" svarar han. Det är abnormt mycket vatten för tillfället, det är livsfarligt och det är bäst att inte försöka. Vi tackar honom coh betalar 250 SEK per person för turen. Vi får bestämma hur vi gör när vi väl är där. Medan vi pratar kommer vandrare från Pastavagge som vill ha skjuts till Sitojaurestugorna. Han tvekar, han vill inte gärna göra en tur till idag. Det är kyligt och rejält blåsigt ute på sjön. Han behöver i varje fall kaffe först. Vi lämnar dem och går upp genom ett smalt band med fjällbjörk. Vi passerar mellan den ensamma höjden Namatis och den branta fjällsidan av Takartjåkkå, vars topp är gömd djupt inne i molnen. Framför oss närmar sig den smala porten till Pastavagge, vyn är mäktig. Det är blåsigt och regnskurar jäktar förbi. Porten försvinner då och då i skyarna. Det är relativt lättgånget och vi är vid porten efter någon timme. Vi tältar vid en stor sten, samma plats som 1986. Platsen är välanvänd, det finns flera eldstäder. När vi ser på jåkken inser vi att det nog är ett klokt val att inte vada den. Det regnar lätt och vinden har tilltagit ytterliggare. Vi känner oss oroliga och förankrar tältet med stenar.