Våra grannar ger sig av tidigt. Vi är lata och tar det lugnt. Dagen börjar med en lättsam vandring genom skogen av gran och björk. Vid några platser öppnar sig skogen och vi kan se den östra branta sluttningen av Tjakkeli. Fastän det ser brant ut sägs det vara relativt lätt att gå upp vid den gröna linjen i mitten. Vi funderar en stund på att göra ett försök, men då skulle vi få jäkta. Efter någon kilometer passerar vi nationalparksgränsen, det är fortfarande plant. Framför oss kan vi se Suobbattjåkkå. Efter bron över Suobbatjåkkå börjar det gå uppåt. Det blir mindre av gran i skogen. Den sista sträckan upp på kalfjället är brant. Tills nu har det varit bra väder, men när motlutet börjar dyker en regnskur upp. Typiskt, uppåt och regn är ingen bra kombination. Blöt inifrån eller utifrån. När vi kommit över det branta partiet slutar det regna och vi tar en längre paus. Norrut har vi en vacker utsikt med Tjakkeli, dalen mellan den och oss och fjällen norr om Rapadalen. Leden fortsätter ovanför den reglerade sjön Tjaktjajaure, vattenreservoar till ett vattenkraftsverk. Idag är sjön full med vatten, och ser så här på håll ut som en normal sjö. Runt sjön är det skog, på andra sida är lägfjällsområdet Kabla. Rittak vid den sydvästra delan av sjön är den ursprungliga sjön.

Vid en mindre bäck i en ö av björk, vide, och blommor är ett vindskydd. Min vän som var här för femton år sedan menar att det växt upp rejält sedan dess. Våra grannar från Laitaure har sen lunch, eller är det tidig middag, vid vindskyddet. Vi pratas vid om utrustning och annat fjällviktigt innan de ger sig av, de har bråttom till Kvikkjokk. Det har inte vi och sätter upp tältet i en glänta i skogen hundra meter från skyddet. I vår trädgård blommar Nordisk stormhatt, mycket vacker men giftig. Efter middagen blir det en kvällspromenad. Det blommar av förgätmigej och skogsnäva. Det klarnar upp och det blir en fin kväll. Jag sitter på klipporna och ser ut över Tjaktjajaure nedanför. Granskogen vid sjön står i stram givakt. I väster syns Tarrekaise. Jag sitter tills kylan kommer krypande och gör sovsäcken lockande. En humla förirrar sig in i tältet. I motsats till mygg, som vi inte sett till mycket av, är humlan en vän och vi hjälper den ut.