Frukosten serveras på klipporna med utsikt över sjön. Ett vackert väder och en vacker utsikt. En mygga dyker upp och biter min vän på läppen. Han är lite allergisk och läppen svullnar upp till den tredubbla storleken. Det ser ut som om jag slagit honom på käften, jag hoppas att den lägger sig innan vi möter någon. Vi lämnar vårt härbärge, efter några hundra meter passerar vi en fantastisk blomsteräng, en blandning av olika färger. Sedan kommer vi ur den frodiga remsan, vandrar ovanför trädgränsen med kullen Huornatj framför oss. Den försvinner för ett ögonblick vid bron över Jåkkejåkåtj. Stigen går nedanför branten till Faunåive, mot Huornatj är det en ravin som här hindrar en från att nå kullen. Stigen följer ravinen till dess början, varifrån Pårte syns inne i Sarek och där skogen syns bre ut sig västerut. Vid horisonten är Vallespiken och Tarrekaise. Härifrän är det snabbt och lätt att gå upp på Huornatj. Det är bara några få meter på slutet som det är brant. Från toppen är utsikten ännu bättre. 1985 hade vi tänkt oss hit från Ivarlako men vädret var för dåligt. Bättre sent än aldrig. Vi ser sjön Sjabtjakjauare, en blå punkt i skogen. In i Sarek syns nu även Kaskastjåkkå och Skaitetjåkkå.

När vi återvänt till leden tar vi en timmes vila i gräset framför utsikten. Kallakvare delar vyn i två, skogen till vänster och Sarek till höger. Solen skiner och livet känns bra. Med stor ansträngning börjar vi till slut gå igen. Det går nu utför. Efterhand som vi kommer ner i skogen försvinner fjältopparna bakom trädtopparna och skogen blir tätare och tätare. Fjällbjörken får ge vika för granen. Det ser ut som en riktig urskog. Stigen är stenig och ganska brant. Skogens skönhet gör det lättare att vandra. Efter den lilla bron över Kallakjåkkå är det nästan platt. Vid några ställen öppnar sig skogen och ger plats åt kärr och vattensamlingar. Ett uppfriskande avbrott i skogen. Vid fyra passerar vi Pårte stugorna, som ligger på en udde i Sjabtjakjaure. Stigen kantas av pelarlika granar. Vid en mindre bäck träffar vi de första vandrarna för dagen, ett danskt par på väg till Kvikkjokk. Vid bron över Tjåltajåkkå, en bred bäck, syns kullen Årjep. Efter ytterliggare några kilometer når vi den östra delen av den vackra sjön omgiven av skog, Stuor-Tata. Först ett kärr, en liten sjön, sedan följer stigen sjökanten för några kilometrar. Stigen är mycket stenig, ibland riktigt stora stenar. Ser dåligt ut med tältplatser, vi ger oss upp på slänten mot sjön men hittar ingen där heller. Där stigen lämnar sjön är en glänta stor nog för ett tält, med vacker sjöutsikt. En fågel flyger lågt över vattnet, i mitten av sjön år små öar, i bakgrunden är Vallespiken. Vad jag tror är svärtor simmar på sjön. Vi tar ett svalkande bad i sjön. Vid tio hittar myggen oss och vi flyr in i tältet.