Jag vaknar halv fyra av att det smattrar på tältet. Mygg som dansar? Givetvis inte, det regnar lätt. Jag behöver gå ut, duggregnet känns uppfriskande på mitt bara skinn. När vi vaknar för dagen regnar det mer intensivt, och det är dålig sikt. Vi avvaktar och gör frukost i absiden, liksom soppan som vi häller på termos för lunchen. Sedan väntar vi på bättre tider, och väntar. Regnet upphör, och jag skyndar ut p.g.a. behov. Givetvis börjar det regna igen mitt i sittningen. Tiden går och lunchen äts i tältet. Äntligen klarnar det upp, och det rejält. Halv två bär det iväg i solsken. Vi går uppför branten där vattnet slungar sig fram mellan klipporna. Jåhkken har på långa sträckor en dramatisk färd i en trång ravin, däremellan har den ett lugnare temperament i en bred fåra. Viejevagge visar sig vare en vacker och lättgången dalgång. Vi är glada att vi väntade ut det vackra vädret, det är dalgången värd. Det är mycket att studera, så det blir många pauser. Även några av tillflödena, på vår norra sida, är ravinlika utan att för den skull vara svåra att ta sig över. Det är inte mycket vatten i bäckarna. Vid ett tillfälle hamnar vi i en smal skreva, där vi måste lyfta upp ryggsäckarna innan vi själva kan hiva oss upp. I söder ser vi Jiegnaffo, vi har planer på att ta oss upp på den, men blytunga moln ockuperar den översta delen. Vi satsar istället på Vassjabakte vid Njoatsosvagge om någon dag. I norr har vi sluttningen upp till de för oss dolda topparna i Kierkevare. Det är sköna gräshedar med ormrot och blåklockor. Framför oss är det svart, orosmoln tornar upp sig. Det är dags att leta efter natthärbärge. Ungefär där jåhkken böjer av från sin raka bana, på 900 meters nivån, börjar vi resa tältet. Det mullrar svagt, några regnstänk faller, inom en halv minut har himlen öppnat sig. Det vräker ner. Innan vi hinner få på oss regnställen är vi rätt blöta. Känns skönt att kunna krypa in i sitt hem. Blixtar lyser upp tillvaron, mullret rullar längs Kierkevare. Vår tältplats visar sig vara illa vald i brådskan, hällregnet har gjort att en bäck har skapats där vårt tält står. Min vän tycker det är roligt att bygga vattensystem. I skenet av några blixtar, det är annars rätt mörkt, är han ute och gräver kanaler för att avleda vattnet. Ett fåfängt arbete, vattnet forsar fram och översvämmar kanalerna omedelbart. Återstår bara att flytta tältet innan det seglar iväg. Vi lyfter upp det i tältpinnarna och bär alltihop till en torrare plats. I två timmar varar skyfallet. Under tiden dricker vi varm chokolad, och äter sardin- och makrillsmörgåsar. När det lugnat ner sig lite går vi ut och ser oss om. Jåhkken har svällt rejält, grumligt brunt och odrickbart vatten forsar fram. Den lugna jåhkken har blivit en vilde, den skulle jag inte för allt i världen vilja vada just nu. När regnet upphört återställer vi vattenkanalerna. Det är en märklig solnedgång, solen skiner genom ett regndis. Himlen i väster är upplyst av ett diffust rött ljus. Fascinerande, jag har inte sett något liknande tidigare. Mobilen har ingen kontakt.