Jag hatar att skräpa ner i naturen. Febrilt letar jag efter min tandkräm. Jag synar marken vid tältet, sjön, och där jag kommer ihåg och inte kommer ihåg att jag gått. Till slut hittar jag den i soppåsen. Varför har jag lagt den där? Det är mycket kyligare idag än vi haft tidigare, termometer orkar knappt upp till tio grader. Vi får moln och kraftig motvind under dagen. Vi väljer att gå på leden till Staloluokta, en sträcka på cirka 21 km. Leden går genom ett småkuperat och sjörikt landskap. Snart dyker stugorna vid Tuottar upp bakom ett krön. Efter stugorna är det två breda men grunda vad. Det lär gå skräckhistorier om dessa vad (berättat av en f.d. stugvärd i Tuottar), varför är svårt att förstå som det ser ut idag.  I norr ser vi ut över ett flackt kulligt landskap, i söder har vi det mäktiga massivet Kierkevare. Nattmössan är fortfarande på. Eftersom vi går på led möter vi en hel del andra vandrare, bl.a. ett medelålders par som är på fiskevandring. Vi passerar den högsta punkten, cirka 900 meter över havet, vid sjön Ieltijavrasj. Efter en mils vandring tar min rygg helt slut, sista milen är tortyr och vi tvingas till många pauser. Jag får ännu en anledning att testa mitt nya regnställ, en enkel test av tjugo minuters lätt regn. Bron över den vilt brusande Bållavrjåhkkå verkar ny, det är en enkel metallbro på vilken endast en person åt gången får vistas samtidigt. Leden kommer nu in i ett frodigare område med videsnår och dvärgbjörkshedar utmed vattensystemet vi har till höger om oss. På höjden innan Stalo måste man bara sitta ner och beundra utsikten över Virihaure. Solen gör ett kort gästspel och bättrar på vyn. Vi är nu nere i fjällbjörkskogen, och där flera stigar leder mot Staloluokta. Vi hamnar på en stig som går längs stranden av Luoppal, här gick vi även vid vårt besök 1995. Klockan fem installerar vi oss i ett av VIP-rummen i stugan, rum nr 7, för 200 SEK per person. Det första vi gör är att gå till "shoppen" och beställer rökt röding för kvällen och till i morgon. Vi tvättar av oss i stugans tvättrum innan det är dags att hämta den färskrökta rödingen. Vi låter oss väl smaka i stugans kök. Det är inte mycket gäster i stugan, det är vi och några damer någonstans i medelåldern. De diskuterar fjällvandringar för fullt, tuffa damer som är ute på ensamvandringar, bland annat  i Sarek. Vi inte fullt så tuffa män går till vårt VIP-rum och lägger oss, de går till sina tält på tältplatsen. I stugan finns elbelysning, som drivs av bilbatterier, som i sin tur laddas med solceller. Vilken lyx. I det andra VIP-rummet hängde vid vårt besök 1994 en vacker oljelampa. Jag tittar in där för att se om den fortfarande finns. Tyvärr är även den ersatt med elljus. Mobilen har ingen täckning.