Jag börjar dagen med att använda gårdagens vattenkanaler som latringrop. Det är bara att lyfta på en tuva och lägga tillbaka den efteråt. Jåhkken är åter en stillsamt, men bred, porlande bäck. Vattnet är klart och smakar friskt. Min vän vill ligga och dra sig, men vi ska över ett pass och behöver nog lite tid på oss. Frukosten får fart på honom, och vi lommar iväg vid halv tio i hyfsat väder. Det är växlande molnighet och en svalkande vind. Vi har legat på 900 meters nivån, och sneddar nu upp mot passet mellan Sivvatjåhkkå och Silbatjåhkkå. Det är en svag uppförsbacke hela vägen, inga brantare partier alls. Bäckarna vi möter är grunda, smala, och vänligt porlande. Bakom oss har vi en utsikt över hela Viejevagge. Kierkevare, massivet på norra sidan av dalgången, ser vi inte mycket av. Det har vi inte gjort under hela vandringen i dalgången, topparna är dolda av sluttningen upp. Vi väljer att gå över högsta punkten i passet (1256m). Uppe i passet är det kargt, på norra sidan är det mest tättpackad sten. Ett större snöfält underlättar framkomligheten. I söder har vi "silverberget" Silbbatjåhkkå. Där fanns på 1600-talet ett gruvområde. Det ser brant ut med ett glaciärliknande snöfält, och kanske en antydan till dagbrott i kanten av snön? I dalgången framför oss bildar bäckarna från de smältande snöfälten ett sele. Vi tar lunch och beundrar utsikten. Vi har nu kommit ner en bit, och växtligheten kan åter finna livsutrymme. Min vän tar sin middagslur och jag min blomvandring, men utan att hitta några blommor. Vi fortsätter och går nerför sluttningen mot jåhkken, svänger norrut med den, lämnar den när den svänger österut igen och fortsätter över Bingitjåhkkå. Det är lättvandrat hela tiden. Bäcken från sjön Langajavrre är inte djup och man går lätt över på den steniga bottnen. Vi har en kort diskussion om hur vi ska fortsätta, bort till sjön Festajavrre eller följa bäcken ner i dalen? På kartan ser det brant ut längs bäcken, men en inspektion visar att det nog går bra att gå ner där. Sluttningen ner är gräsbevuxen och bjuder på blommor och en utsökt vy över selet i dalgången. Jåhkken från Festajavrre går vi lätt över innan selet börjar. Jåhkken är cirka fem meter bred, grund, med stenig botten. Vi kommer över till ett småkuperat landskap, det visar sig vara enklast att efter ett tag gå längs med vattnet. Vi passerar några områden med småvuxet vide. Vid femtiden börjar jag känna mig trött, och vi söker efter tältplats. Det blir på en fin bassängliknande plats, med ett två meter högt vattenfall, som vindskydd har vi en mäktig stenvall. Det blir ett ordentligt bad i vår bassäng. Jag är stel överallt, det känns inte bra. Jag kan ändå njuta av tillvaron där jag sitter på stenvallen och ser ut över omgivningen. Mobilen hittar inget att kontakta.