Spänt tittar vi upp mot Vassjabakte. Själva toppen syns inte härifrån, men runt andra toppar ligger moln som små bomullstussar. I övrigt är det höga tunna moln. Bomullstussarna försvinner nog under dagen, och för första gången under alla besöken i fjällen blir en topptur av. Det är en behaglig temperatur, av gårdagens kollaps känner jag inget. Från Vassjabaktes topp på 1735 meter över havet förväntar vi oss en storlsagen utsikt över Njoatsosvagge och dess omgivningar. Dagstursäcken packas med kompass, karta, regnställ, godis, kex, vattenflaska, varm tröja, kamera med extra film och extra batteri. Vi börjar med att gå mot höjden 1310, för att sedan vika av upp mot toppen. Det är lite längre än att gå rakt upp, men det ser mindre brant ut. Upp till 1310 är det en behaglig vandring på en gräsbevuxen sluttning. Vår sjö Vassjajavratja blir mindre och mindre, vårt tält blir en liten prick. Det är inte helt klart, men diset gör vyerna mer intressanta. Efterhand som vi kommer högre upp blir det kargare. Väl uppe på 1310 är det mest sten, på platån är de lagda som plattor, vilket gör det lätt att gå. Några renar avtecknar sig mot fjällen på andra sidan av Njoatsosvagge. Toppen av Vassjabakte är dold i ett moln. Där stigningen börjar upp mot toppen rinner en bäck fram över stenarna, vi tar en paus och fyller på med vatten. Sluttningen upp till toppen är blockmark av det lättare slaget, även med våra gummistövlar är det relativt lättgånget. Hundra meter under toppen är det fortfarande moln. Är det lönt att gå upp, undrar jag? Vi fortsätter, nästan uppe känner vi hur en vind sveper den fuktiga luften mot våra ansikten, plötsligt är molnen som bortblåsta. Två timmar tog vandringen. Som seden bjuder lägger vi var sin sten på toppröset. Utsikten är vad vi trodde, magnifik. Vi ser ner på de blågröna sjöarna i Njoatsosvagge. I horisonten i söder är Pårtemassivet, på det här avståndet ser topparna små ut. Tsatsa intill oss gömmer sig blygt bak moln och dis. I grytan mellan oss leker molntussar tafatt. Min vän lägger sig på magen och ser ner över kanten till Njoatsosvagge. Det är rakt ner, säger han. Min svindel hindrar mig från att se ner och jag håller mig på betryggande avstånd. På andra sidan dalgången ser man ut över Tsähkok och Jågnåristjåhkkå. Vi går runt ett tag, stenarna är hala av fukten från molnen, man får gå försiktigt. Vi njuter färdigt och börjar nerfärden. Vi går nu rakt mot tältet. Det är mycket mer sten längre ner på sluttningen, och brantare än där vi gick upp. Framför oss brer Padjelanta ut sig, begränsat av Kierkevare och Alatjåhkkå. Efter vad jag upplever som en lång stenvandring kommer vi ut på branta gräsängar, översållade med ormrot. Har inte sett dem i sådana mängder förr. När vi kommit ner blir det bad i bäcken och middag. Ett kortvarigt åskväder drar fram i väster, ett svagt muller hörs och några regnstänk når oss med vinden. Min vän påpekar att jag liknar en tecknad figur i en illustration till en artikel  i Scientific American om människans utveckling. En grottmänniska med lurvigt hår, skägg och knölpåk. Jag gör en botanisk exkursion i omgivningen (eller är det för att hitta en kvinna att dra hem) på vår äng. Blåklockar, fibblor, och gullris dominerar. Ett lätt regn över sjön skapar en vacker regnbåge. Luften är klar och frisk. Små flygfän i mängd dansar runt i gräset. Jag står en lång stund och beundrar dem. Även de ett resultat av arternas utveckling, för att under ett försvinnande kort ögonblick i tiden finnas till i denna form och dansa framför mina ögon. För att kanske utvecklas vidare, liksom förhoppningsvis vi själva.