När vi ger oss iväg har vi ännu inte bestämt oss för var dagen ska sluta, det enda vi bestämt är att gå norrut. Det är svagt uppför, till en början över hed, men efterhand som vi vinner höjd blir det kargare. Det är mycket lättgånget. Här är gränslandet mellan det alpina Sarek i öster och det bulligare Padjelanta i väster. När vi vänder oss om kan vi se ut över Vassjajåhkkås öppna och breda dalgång. Vi passerar en del småbäckar som kan vara jåhkkens ursprung. Efter passhöjden framträder topparna i västra Sarvesvagge. Resten av bergen är fortfarande dolda. Solen hittar ibland ner mellan molnen, och det är en behaglig temperatur. En helikopter kommer flygande med last hängande under sig. Vi gissar att man ska reparerar renstängslet som finns längre fram. Vi fortsätter tills dess vi ser renstängslet. Det är dags att bestämma färdriktning, kravet är att vi i övermorgon måste vara i Staloluokta. Ska vi gå till Sarvesvagge och därifrån till Stalo, eller ta oss till Padjelantaleden över Duottartjåro? Vi har ett litet projekt att gå hela Padjelantaleden i etapper, och bland annat saknas biten Tuottar - Stalo. Vi tar därför det senare alternativet. Backen upp till sjön på Duottartjåro är lättvandrad, vyn österut mot det taggiga Sarektopparna är spännande. Dalgångarna är skymda för oss av kullarna i förgrunden. Vår lunch avnjuts vid ett fall i en bäck, intill oss växer fjällveronikor. Min vän tar en middagslur, och jag beundrar veronikorna,  innan vi fortsätter längs bäcken upp till sjön i passet. Sjön är egentligen två med en small stenig passage mellan dem. Man kan gå över om man vill, men en ripfamilj tittar avvisande på oss och tar sin tillflykt dit. Av hänsyn till dem rundar vi sjön istället. På andra sidan går vi på en blöt grässluttning ner till sjön 1044, med en solskensvy ut över Padjelanta. Jåhkken från sjön har grävt ut en ravin, vi följer den till dess att det går att ta sig över. Vi fortsätter att följa jåhkken på dess väg till sjön Gårråjavratja. Det är lättgånget och med en intressant böljande natur. Jåhkken blir till slut tämligen bred. Vid sjön Gårråjavratja växer längs en bäck ett fantastiskt bestånd med gullbräcka, vi funderar på om detta ska bli vår lägerplats. Finare trädgård får man leta efter. Men det är lite tidigt för att sluta dagen. Vi går mot leden genom ett småkuperat landskap, förbi pluttsjöar och över valformade klippor. Leden stöter vi på invid några småsjöar (nära 939), och vi fortsätter på leden mot Tuottar. Vid sjön Unna Duottarjavrre letar vi tältplats. Cirka 200 meter från leden finns en perfekt badplats, på en skyddad avsats finns en utmärkt tältplats. Badplatsen har en fin grusstrand, med glimmande små gruskorn. Man kan även ta sig några simtag i det inte alltför kalla vattnet. Några fåglar passerar på avstånd, troligen fjällabb. På andra sidan sjön har Kierkevare tagit på sig nattmössan, det är dags att gå till sängs. Mobilen har ingen kontakt. Tystnaden lägrar sig, frånsett ett svagt regelbundet återkommande muller, som bara jag tycks höra. Jag har fått tinitus. I fjällen??