Vandringar i Sareks nationalpark och dess omgivningar, 1981-2007
| 1981 | 1982 | 1985 | 1986 | 1987 | 1990 | 1991 | 1994 | 1995 | 1996 | 1997 | 2000 | 2001 | 2002 | 2003 | 2004 | 2007 |
Dag1: 7 augusti, Änonjalme - Vaisaluokta, 6 km

Jag vaknar av att det ringer i mitt huvud. Varför? Jag har inte varit på fest. Det slutar, och jag slumrar till. Telefonen ringer, förskräckt tänker jag; vad har nu hänt? Jag tvingar mig upp och svarar. Ni har beställt väckning, uppdraget är slutfört, säger en röst i luren. Yrvaken tar jag in tidningen, äter en snabb frukost, och bär ut packningen i bilen. Sedan tar jag farväl av katten, hon lovar att vara snäll mot kattpassarna. Hon sitter på gången och tittar efter mig när jag kör iväg. Det är en skön morgon, solen har precis gått upp, och det är knappt någon trafik på vägen till flygplatsen. Normalt avskyr jag att köra bil, men så här utan trafik kan jag nästan njuta av det. Jag svänger in på flygplatsens långtidsparkering, och skriver upp på parkeringsbiljetten var jag ställt bilen. Förra året glömde jag nämligen bort var jag ställt den, och fick leta en bra stund. Jag vandrar bort till terminalen med min mulliga ryggsäck på ryggen. Den kommer att var betydligt slankare när jag kommer hem, det är nämligen mest mat för två personer i den. Inne på terminalen är det lugnt och stilla. En dam står och undervisar några vilsna resenärer om det nya självbetjänings incheckningssystemet. Efter en kort stund kommer min vandrarvän, det är han som har biljetterna. Det är numera elektroniska biljetter, knutna till hans kontokort. Damen drar hans kort i kortläsaren, och muttrar att det är något egendomligt med våra biljetter.  Det är bäst ni pratar med kvinnan i informationen, säger hon. Vi går dit.
- Är ni sambo? frågar hon och tittar undrande på de två medelålders männen.
- Nä, vi har inte riktigt de känslorna för varandra.
- Men ni har ju sambobiljett.
- Vi ska bo ihop på fjället.
- ??
- Vi beställde två biljetter, man behöver väl inte vara sambo för att köpa två biljetter? Det måste vara bokningen som gjort fel.
- Njaha..., ni får väl åka som sambo då, säger hon efter en kort tvekan. Den där staven måste du checka in, säger hon med en nick mot min vandrarstav.
- Men den har alltid gått som handbagage.
- Du kommer att få problem i säkerhetskontrollen.
Staven emballeras väl i en plastpåse, och försvinner på rullbandet.

Vårt plan lyfter på utsatt tid. Tyst för mig själv upprepar jag: upp, upp, upp, .... och hjälper till genom att lyfta planet i armstöden. Inte för att jag är rädd för att flyga eller skrockfull. Det är en tradition sedan jag läste Piet Heins dikt om hur han lyfte flygplanet i armstöden. Jag är kanske glöttig, men jag tycker det är en rolig tradition. Med denna min hjälp är vi snart högt upp, därnere passerar ett landskap i miniatyr. Efter en timma landar vi på Arlanda. Här är det rörigt, att hitta flyget till Gällivare är ett smärre mirakel. Efter två timmars väntan hjälper jag planet lyfta och låter det svänga ut över Bottenhavet. Jag tittar ner och funderar på namnet Bottenviken. Är det inte tårta på tårta? Vad jag vet så betyder "botten" vik, dvs det blir Vikviken. Den två timmar långa flygturen är händelselös.

Det känns skönt att känna marken på Lappland airport. Vi tar en taxi in till Gällivare. Jag blir orolig när chauffören berätter att bilen varit med om sju trafikolyckor, bl.a. har den hamnat på taket. För att lugna oss så upplyser han oss om att han aldrig har krockat med den. Nåväl, vi anländer oskadda till taxi stationen, där vi lämnar våra packningar i väntan på bussen till Ritsem 15.30. Vi går till färghandeln och köper metanol till vårt spritkök, man får ju inte ha sådant på flyget. Nöjda går vi vidare till kinesrestaurangen och äter friterat fläsk i sötsur sås. Sedan är det dags att packa om resepackningen till vandringspackning, så vi hämtar vår packning, och går in i järnvägsstationens väntrum för att packa om. Utanför byggs det om, även i år har busshållplatsen flyttats. Förra året upptäckte vi det inte förrän en frontlastare framför våra ögon kom och tog bort busskuren. Vis av erfarenheten frågar vi nu var hållplatsen är. Min vän upptäcker att alla hans kex är smulor, sensmoralen är att inte packa kex i en ytterficka i ryggsäcken under transporten. Smulor går också att äta. För 185 kronor får vi följa med bussen. Redan på vägen till vägskälet till Ritsem, kan man långt i fjärran se de lockande bergen. Det mesta av turen efter vägskälet går längs kanten av sjöarna. Bussen stannar och släpper av vandrare vid alla de välkända platserna; Kebnats, Stora Sjöfallet, Suorva, och Vakkotavare. Vi går av vid båtbryggan i Ritsem. Det är vi, två tyskar, och två kvinnor som ska med kvällsbåten 19.10 till Änonjalme. Ute på piren finns två tält och fyra bundna renar. Överfarten med M/S Storlule är en behaglig tur på 40 minuter över en lugn sjö. Som medlemmar i turistföreningen får vi 30 kronors rabatt på priset, som annars är 155 kronor. Tio i åtta lägger båten till i Änonjalme. Vandringen kan börja. Mot Vaisaluokta.

Från båtbryggan får man gå en kort sträcka uppför den blottlagda steniga stranden. Sjön är ju reglerad. och det varierande vattenståndet gör att sjökanterna är helt utan växtlighet. Det ser ganska så tråkigt ut, men det får man stå ut med om man vill ha energi till vår välfärd. Därefter följer man en stig uppför sluttningen till kafeterian, som ser stängd ut. Det är kanske inte lönt att hålla öppet för de få som kommer eller ska åka med kvällsbåten. Bakom kafeterian delar sig stigen, en fortsätter mot Akkastugan och vidare till Kisurisstugan, medan den som vi viker av på går genom skogen längs sjön till Vaisaluokta. Vår tanke är att så fort som möjligt hitta en tältplats. Stigen går genom skog, bitvis riktigt frodig. Ovanför oss är branten av  Boalnotjåhkkå. Någon tältpltas ser vi inte, och tiden går. Det är knöligt och bökigt, stigen verkar nyligen vara rensad från snår. Vi piggar upp oss med blåbär, de är smakrika och saftiga. Leden går inte långt från sjöstranden, kanske man kan hitta en tältplats där? Här i skogen verkar det omöjligt. Vi går ett tag på strandkanten, nog skulle man kunna sätta upp ett tält här. Men komforten är inte den bästa, stenigt, sandigt, och om det skulle blåsa upp skulle man få vågorna i tältet. Vi skiljer på oss, en går på stigen och en på stranden. Till slut lämnar leden stranden, ingen tältplats är i sikte, och vi ger upp. Det verkat omöjligt att hitta en tältplats.

De första husen i Vaisaluokta sameviste dyker upp. Slutligen står vi vid bron över Guossjajåhkkå. Högre upp i backen ser vi folk vid ett hus, en eld sprakar hemtrevligt utanför. På andra sidan bron ligger Vaisaluokta kyrkkåta med sin klockstapel. Framför kåtan är en plan yta, vågar man slå upp tältet här? Klockan är tio, solen är på väg ner och färgar sluttningen av Boalnotjåhkkå vackert röd. Vi är trötta efter en lång dag, så Gud ursäktar säkert. Vi slår upp tältet invid två små förråd på stolpar, så att de är en bit ovanför marken. Det är sådant man ser i tropikerna som skydd mot djur, men här? Vi går ner till jåhkken och tvättar av oss resdammet, därefter stillas hungern med rökt kassler på kavring.

Gällivare

M/S Storlule

Under Boalnotjåhkkå

Kyrkkåtan Vaisaluokta

Tältplats