|
5 augusti 2002
En olycka kommer sällan ensam. Jag står och stirrar på
den senaste. För flera veckor sedan gick jag igenom min ryggsäck,
en Camp Trail köpt 1981, slet och drog i remmar och sömmar. Det
var en grundlig besiktning, som den godkändes i. Under dagen har jag
packat den inför avresan, slängt upp den på ryggen, känt
efter tyngden, och gått en liten runda. Nu står jag och tittar
på två hål i väven, precis där det är
som störst påfrestningar. Förberedelserna kunde ha varit
bättre. Först fick jag ischias, som höll mig stilla ett
bra tag, sedan blev jag sjuk i två veckor med hög feber. Det
enda positiva med det var att ischiasen gick över. I övrigt gick
konditionen ner till noll. För några dagar sedan rasade en tand
ihop. Det tog ett tag att få tag i en tandläkare som inte var
på semester. Jag fick lämna mitt tandavtryck, och i morgon ska
jag få en ny fin tand för 3500 kronor. Vilket betyder att pengar
till en ny ryggsäck finns inte. Vad gör man? Lagar, hyr, lånar?
Laga kan jag inte själv, så jag tar den på ryggen och
cyklar ner till skomakaren. "Det där går inte att laga, det
kommer aldrig att hålla" är hans dom över min kära
ryggsäck. Bedrövad går jag ut ur hans affär. Mer bedrövad
blir man av synen utanför. Intill skomakaren finns en fin 1700-tals
gård, eller fanns, eftersom en man satte fyr på den för
några dagar sedan. Det sägs att han i ett förvirrat tillstånd
gjorde det för att han skulle bli vräkt. För mig återstår
nu att försöka låna en ryggsäck. Jag har en bekant
som jag vet har en Haglöfs Skarja, mindre en min, men vi ska inte
på en långvandring så den räcker nog till. Jodå,
det går bra att låna den. Hon ska till stan i morgon, och då
kan jag få den. Lite lugnare går jag och lägger mig.
6 augusti 2002
Nästa morgon sätter jag frukosten i halsen. I tidningen står
att en tandtekniker hade sin verkstad i gården som brann. Det också,
har min nya tand brunnit upp? Nervös cyklar jag till tandläkaren.
Nervös väntan i väntrummet. Dörren öppnas, det
är min tur. Tandsköterskan berättar om branden, och att
de undrat om min tand klarat sig. Men där ligger min tand, vit och
porslinsfin, men det var nära den blivit lågornas rov. Tanden
trycks på plats, och jag uppmanas att bita ihop för att den
ska fästa ordentligt. När jag sitter där och biter, skickar
jag en tacksamhetens tanke till brandkåren. Slutligen släpps
jag ut ur tortyrkammaren, 3500 kronor fattigare. Jag skyndar mig iväg,
jag har bestämt möte med ryggsäcken och ägaren om fem
minuter. Säcken är blå och ser ny ut, trots att den använts
många gånger, men den är mindre än jag kom ihåg.
Jag tar den och cyklar hem, medan ägaren går vidare till sin
tandläkare. Med svordomar, svett, extra packpåse, och skohorn,
får jag ner allt. Den ser ut som en mullig kvinna, det sväller
ut lite här och där. Utmattad, men uppe i varv, är det dags
att gå och lägga sig. Väckarklockan är tillsagd att
ringa klockan fem. Hur ska man kunna somna? Min katt är mitt sömnmedel.
Jag får tag i henne precis innan hon ger sig ut genom kattluckan
för nattens äventyr. Snälla, kan du inte ligga en stund
vid mina knän? Att ha en katt i knävecken är det bästa
sömnmedlet som finns. Vi går till sängs, hon ruller ihop
sig i knävecken och spinner, och jag somnar snart.
|
