Det kan inte vara sant! Vi har stuckit ut våra huvuden i tältöppningen och ser förvånade ut på en ny strålande vacker dag. Fyra dagar med strålande sol! Något måste vara fel. Jag skyndar mig ner till jåhkken och sköljer upp min bomullsskjorta som blivit alltför indränkt med svett. Jag låter den torka på de redan solvarma klipporna. Efter en timme är den torr och fin. På fin stig och öppna vidder ger vi oss av mot dagens mål som är Rautojaure raststuga. Bergen i norr och öster är avlägsna, de är som små krusningen på horisonten. I söder domineras blicken helt av bergväggen som tillhör Ravdoajvve. Varmare och varmare, det måste vara den varmaste dagen hittills. På kvällen räknar jag ut att jag druckit fem liter vatten under dagen. Stigen går under några kilometer längs Valldajåhkå på öppna hedar, sedan passerar man genom några kilometer fjällbjörkskog, varefter man återfår vidderna. Man går uppe på sluttningen under Ravdoajvve med en njutbar utsikt ut över Valldajåhkås dalgång. Den första bron som man möter, över bäcken från glaciärsjön, ser halvdemolerad ut. I den vackra bäckdalgång en, i skuggan av en klippa, tar vi långlunch. Nästa bro, över bäcken som kommer från en större sjö uppe på Ravdoajvve, är betydligt robustare. Min vän undrar vad en sådan bro väger. 300 kilo gissar jag, han kontrar med 420 kilo. På ett räcke står data om bron, vikt 420 kilo! För nära för att vara sant, han erkänner att han fuskat och läst det medan jag var och tog en bild på vattnet som slänger sig nerför branten högt däruppe. Ytterliggare några kilometer har vi vyn över dalgången, sedan går stigen ner i björkskogen.

Löven har börjat gulna i torkan, men det är fortfarande en frodig undervegetation med blåbär, hönsbär, gullris, slåtterblomma, fjällskära, blåklocka och en del annat. Inne i skogen är det helt vindstilla, men ibland kommer man upp på fria höjder där en svag vind ger lite svalka. Leden går mer och mer genom skog, och de fria höjderna upphör till slut. I slutet av en nerförsbacke sitter två svettiga vandrare och pustar, rejält påbyltade är de. Hur står de ut i värmen? De ska till Hellemobotn, och den ene berättar att leden vid Hellemobotn var en flyktväg under kriget. Det kan man förstå för den är rätt otillgänglig. Vi ger oss av och fortsätter ner genom skogen. Leden kan inte vara populär eftersom stigen inte är speciellt upptrampad. Snart skymtar vi Rautojaure raststuga mellan träden. Några tältplatser har vi inte sett på ett tag, och efter en stunds letande i strandkanten av den på kartam namnlösa sjön inser vi att vi ska använda stugan. Det finns en avbalkning på stranden, men den är för liten för vårt tält. Vi öppnar dörren till stugan för att släppa ut värmen. Under tiden tar vi ett bad i sjön. Det är en liten fantastisk sjö, med fin strand men som är aningen långgrunt, i öster tronar Ahkka över trädtopparna. Efter badet är det picknick på stranden. Jag sitter sedan i solskenet utanför stugan och skriver på dagboken. Intill mig växer ett stort bestånd av rallarros, det är ett kontinuerligt surrande från alla humlor. Även några fjärilar förser sig från skafferiet. Djurlivet idag har i övrigt bestått av två grodor och några lämmelkadaver, levande lämlar har vi i år inte sett till. Förra året var det så trampade på dem.

Till stugan hör ett trött utedass, en stock stöttar en av dörrarna. Ner mot sjön finns ett soprum och vedförråd. Soprummet ser välstädat ut och verkar nyligen ha tömts, men vedförrådet är tomt. Det finns förstås ingen anledning att värma stugan, den är varm som den är. Inne i stugan hittar vi tomma spritflaskor, en solkig handduk, en rostig vedspis, oanvänd diskborste, kastrull, tändsticksask, tysk spagetti (bäst före 011003), en tvättsvamp, tandkräm från tidigt 80-tal, kniv, handskar, ett par sandaler, usel sopborste, sopskyffel, burk med rostig spik, skiftnyckel, spruckna gummihandskar, öppnad påse med pulversoppa som mest är hårda klumpar, samt en militär konserv av obestämt innehåll. På de bägge britsarna ligger skumgummiunderlag som pulvriseras när man flyttar på dem. På väggar och tak finns många inskriptioner från tidigare besökare, den äldsta vi hittar är Lars Onglund 17/7-83. Som de värsta av klottrare skriver vi dit Gustav Vasa 12/12 1538. Ljuset tynar bort. Sovdags.