Inte ett moln syns på himlen, bara de ljusstarkaste stjärnorna framträder på himlavalvet. Tydligen har jag skött drickandet ordentligt i värmen under dagen, det är därför jag står här är ute mitt i natten och tittar på himlavalvet. Även natten är varm, och man skulle kunna sova under bar himmel. Jag funderar på om jag ska ta ut sovsäck och liggunderlag, men jag är för lat och kryper in i tältet igen och somnar om. Några timmar senare vaknar vi upp till en strålande vacker dag. Jag känner mig rätt mör, men inte så farligt som jag fruktade. Dagens vandring börjar på torra rishedar, vilket är behagligt för en mör kropp som efterhand mjukas upp och det känns efter ett tag riktigt bra. Det är mycket torrt, solen gassar från en molnfri himmel, det känns som en ökenvandring.  Varmt, solen steker, svetten lackar, och det är ont om rinnande vatten. Vattenflaskan är snart tömd, och tungan börjar kännas som ett sandpapper. Fjällen vid horisonten känns avlägsna, man kunde tro att det är hägringar. I norr ser vi in i dalgången Oajevagge. Vid vattensamlingarna på Gålokbuollda hittar vi en liten rännil. Uttorkade våtmarker visar att det kan nog vara rätt blött här. Landskapet mellan de små stillastående vattensamlingarna är småkuperat. Strax innan sluttningen upp till passet mellan Oarjep och Nuortap Galbek finns en större vattensamling, nästan en sjö. Vi slår oss ner i gräset på slänten mot sjökanten.

Det är omöjligt att motstå att skölja av och svalka sig i det grunda och ljumma vattnet. Uppfräschade tar vi lunch. Är det värmen som gör en dåsig, eller är det åldern? I vilket fall, det blir en middagslur idag också.Vi styr sedan kosan uppför backen till passet, det är rätt stenigt men inte särskilt brant. I söder framträder nu sjöarna under Stibok; Stibokjavrre och Galbejavrre. Vi står en stund och beundrar utsikten, det glittrar om vattnet som rinner ner mot sjöarna. Vattnet kommer från en sjö bakom oss. Vi går väster om sjön, och möter en hel del stenskravel, det ser mindre stenigt ut på andra sidan. Dalgångens högsta punkt är strax efter sjön, och därefter vandrar vi på en skön gräshed längs med en långsmal sjö. En fjällpiplärka gör oss sällskap en bit på vägen. Norra änden av sjön övergår i sankmark, fast även den har torkat ut i sommar. Ah! En sten som ger en skugga man kan sitta i. Det är inte ofta det händer att man söker skugga i fjället. Vi dyker ner bakom stenen, svalka! Skönt att slippa solen fär en stund. I väster har vi berget Tjårok, märkligt fjäll med sin kala bergvägg. Så olikt vad man är van att se ett fjäll. På gräsängarna växer mycket fibblor, här och där bland stenarna har vi sett den vackra lilla blå klippveronikan. Jag skulle haft macro objektivet med mig.

Vi kliver över bäcken som slingrar sig fram på sin väg mot sluttningen till Biernnaskåhppe och som avvattnar sjön. Vi går upp på krönet mot Biernnaskåhppe. Det är en riktig gryta, långt därnere slingrar sig en jåhkk genom ett grönt landskap. Enligt vår karta ska det finnas en stuga därnere, men våra ögon säger ett den ligger här uppe. Vi följer krönet och kommer tillbaka till bäcken där den ramlar ner i dalgången. Vi går över den igen, och hamnar på en avsats. Ett röse och en eldstad berättar att den använts som tältplats. Utsikten norrut är magnifik. Vi ser ut över ett klipprikt landskap och den långa fårade sluttningen av Skajdevarre. Avsatsen kan vid fel vindriktning vara utsatt, men inget tyder på en väderförändring. Tältet står snart på sin plats. Jåhkken erbjuder oss ett ordentligt badkar. Efter badet sitter jag naken på klipporna och låter solen torka mig. Vi griper oss an middagen, som består av kalops med potatismos och torkade tomater. Som bakgrundsmusik har vi jåhkkens brus. Detta är bättre en någon stjärnrestuarang. Vi sitter kvar på klipporna till dess solen går ner, och ser hur skuggorna blir längre och längre. Min följeslagares ena hand är rejält svullen, i svullnaden syns ett litet märke efter ett bett. Det går över tills du blir stor.