Jag vaknar mitt i natten av jag behöver gå på toaletten, och bestämmer mig för att prova utedasset som på utsidan ser så medfaret ut. Till min förvåning är innandömet riktigt fint och fullt användbart. Jag gör vad jag ska. Det är en ljummen natt, jag står en stund och njuter av stillheten i naturen innan jag går och lägger mig igen, för att åter vakna vid sjutiden. Vi tar frukost inne i stugan, och städar efteråt upp den så att vi lämnar den mycket mer välstädad än när vi kom. Det är som ett mantra, en solig och varm dag. Morgonsolen får det att skimra om rallarrosen. Efter en sista blick på den röda skönheten ger vi oss av på stigen in i skogen. Vid en myr får man en blick upp mot Oajevagge. Det är varmt och svettigt, och redan vid sjön Ravdojavrre är det dags att fylla på vattenflaskorna. Vi slår oss ner vid sjökanten, släcker törsten och blickar ut över sjön med det rundade låga fjället Oajetjåhkkå på andra sidan. Efter sjön går man till stor del över en spångad myr fram till bron över Ravdojåhkå, en bred och vattenfylld jåhk men den är inte särskilt strid. Även över nästa jåhk, från sjön öster om Oajetjåhkkå, är det en bro fast min karta säger att där inte är någon.

i kämpar på i ett svagt motlut genom skogen fram till en myr med en pöl i kanten. I blickfånget i öster får vi Ahkka till dess vi åter leds in i skogen. Återigen märks att leden inte är välbesökt, på sina ställen är det mycket frodigt och stigen nästan osynlig. Ledmarkeringarna är gamla och fadda i färgen. Solen gassar på och vi söker skugga från träden i pauserna. Det går nu svagt neråt till broarna över två jåhkar vid deras utflöde i Ahkkajavrre. Vattnet har grävt sig ner en bra bit i fårorna. Vi möter två vandrare som med raska steg försvinner, jag avundas deras ungdomliga studs i steget. Fast de hinner nog inte njuta mycket av den vackra skogen. En fågel, jag kan inte säga vilken art men den är ganska konturlös, studerar oss intensivt från en trädgren. Den  ger sig ut på jakt efter en fjäril som fladdrar förbi. Fjärilen gör i sista ögonblicket en knyck och fågeln missar sitt byte. Förargad sätter den sig på en annan gren. Den återstående sträckan till Vaisaluokta stugan går stigen genom skogen en bit från sjön, passerar några små myrar, och på sina ställen skymtar sjön mellan träden. Halv fyra står vi vid stugan.

Värden är en pratglad trevlig man som stolt berättar om duschkabinen som finns i bäcken. Vilken lyx! Jag skruvar på kallvattnet, något varmvatten finns inte, och låter det kyliga bäckvattnet svalka av den varma kroppen. Min vän klagar för värden över att det inte finns något att lägga kläder på och sitta på när man tar på skorna. När vi nästa gång besöker bäcken står det en fin stubbe vid kabinen.  Under middagen kan man inte undvika att lyssna på ett samtal mellan värden och andra gäster ute på farstun. Värden försöker övertyga dem att de inte ska fortsätta till Hellemobotn. De har slut på pengar och mat, och har dålig utrustning. De ska fundera på saken. Efterhand tornar sig molnen upp bakom Ahkka, färgen skiftar till rött allteftersom solen närmar sig horisonten.