Jag vaknar några gånger under natten och konstaterar att det är halvdager under hela natten. Sista gången jag vaknar är klockan sju, men vi ligger och drar oss till åtta. Man är ju på semester, och det finns ingen anledning att stressa. När vi packar ihop kommer vandrare som kommit med morgonbåten till Vaisaluokta. Några hejar, andra tittar bort och låtsas att det är ensamma på fjället. I stället tar de fram en mobiltelefon. Hej, det är jag, jag är här och du är? Här är fint, hur har du det? Vi ska dit, jaha och ni ska göra det. Hej då. Det känns som att vara hemma i stadens jäkt. Ring och ring, skynda dig och svara, var är du? Jag är här. Jaja, vi flyr på en slumpmässigt vald stig, bara den går uppför sluttningen mot Vuossjevagge. Stigen slingrar sig genom fjällbjörkskogen, den blir mer och mer osynlig, till slut är det bara fantasin som ser mönstret av stigen. Den är borta. Vi har passerat skogsgränsen, än är det några enstaka träd som kämpar på sluttningen. Sluttningen känns brant, hjärtat slår för att förse kroppen med syre. Det märks att uppladdningen inför vandringen inte var den bästa. Man får ta paus och njuta av utsikten ut över Ahkkajavrre i norr. På ett krön ser vi en väl upptrampad stig, som vi ansluter till. Vi passerar nu trädgränsen och är på kalfjället. Det är soligt och varmt, nästan vindstilla. Puh, en sådan värme, hur kan det finnas i fjällen? Jag trivs inte i värme, vilket gör att stigningen känns ännu mer ansträngande, svetten sprutar om en. Under vandringen genom björkskogen har vi täckts med ett orange pulver, svetten på mina bara armar löser upp det och man får en orange hudfärg. Det ser sjukt ut. Jag gissar att pulvret är sporer från en rostsvamp.

i stöter på bäcken Sjvaltjajåhkå, som har skurit ner sig i en djup bäckfåra. Märkligt nog ligger det kvar en snöbrygga. Den snöbryggan skulle jag inte vilja ge mig ut på, den är minimal och ser ut att kunna rasa när som helst. Men varför skulle man använda den, bäcken är svältfödd på vatten, och man går torrskodd över den om man nu känner för det. Upp till sjön som är bäckens moder går vi på gräsängar med blommande fibblor. På sluttningen ner till sjön tar vi lunchpaus och en slummer i solskenet. Uppe på Skajdetjåhkkå, som reser sig bortom sjön, finns fortfarande en hel del snöfält.Vi fortsätter till höger om sjön, och uppför sluttningen väster om höjden 1085 mot Vuossjevagge. Uppe i passet är det en hel del stenskravel, men inget som känns besvärligt. Det ser ut om nysnö vid sjön i vaggen, men det är polarull som växer längs stranden, och ger en exakt spegelbild av snöfälten på branten av Stuora Jålle. Sjön är något odefinierad, den verkar delad på mitten, vi går öster om sjö ett, och går över där den delat sig som sjö ett och sjö två. I söder ser vi sjön Irkkajavrre, ned mot sjön är strängar av långa vattenådror. Berg skymtar långt borta vid horisonten. Framför oss ser vi kullen Vuossjevarasj, vi ska gå mellan den och Stuora Jålle. På norrsidan av Vuossjevarasj är ett stort snöfält. Likt små myror på en rad rör sig en renhjord ute på snön. Plötsligt skiftar formationen till ett Z, hela tiden bildar den nya mönster och formatione, det böljar som vågor. Helt fascinerande att titta på. När vi kommer närmre, men fortfarande på behörigt avstånd, höjer jag kameran för att ta årets bild. Som på en given signal lämnar hela hjorden snabbt snölegan. Typiskt!

Vi fortsätter på lättvandrad hed upp till passet, som ligger på cirka 1050 meter. Häruppe ligger en liten sjö, på ett näs växer mängder med polarull. Det är otroligt vackert, vattnet, ullen, och borta i väster bildar fjället Ravdoajvve bakgrund. På krönet bortom sjön är renarna på väg att korsa passet, en magnifik siluett. Marken blir allt stenigare, bortom krönet är det som att gå på ett något skrovligt men ändå fint lagt stengolv. Vi blickar ut över ett öppet, flackt och vidsträckt landskap, begränsat av fjällen en mil bort. Vi stöter på en rännil till bäck, och börjar titta efter en tältplats. Än så länge är det för stenigt och för lite vatten, man längtar verkligen efter ett svalkande bad. Vi är lite osäkra på exakt var vi är, och vilken rännil på kartan det är som vi följer. Troligen är det den som kommer från sjön vi passerade. Marken blir mer hedlik och mindre stenig, men vi är inte tillräckligt nöjda för att sätta upp tältet. Vi får vandra ända tills vår bäck flyter samman med bäcken från Unna Jålle. I spetsen däremellan hittar vi en plats där tältpinnarna lätt går ner men ändå sitter stadigt. Sedan gäller det att hitta en plats i bäcken tillräckligt djup för att kunna bada. Bäcken är nästan tom, men de kala klipphällarna i bäckfåran tyder på att det kan finnas betydligt mer vatten i den. Vid kanten av en sten har vattnet gröpt ur en grop, djup nog för att vara en badbalja. Jag sänker mig ner, och låter det friska vattnet smeka mitt skinn. Vi sitter i den vindstilla skymningen och äter middag, solnedgången sprider sitt mjuka ljus över det flacka landskapet. I nordväst blickar Ravdoajvve ner på oss med sitt halvslutna glaciäröga. Det är som att duscha invärtes, vardagsjäktet känns lång borta. Jag höjer min vattenflaska, fylld med friskt fjällvatten, och skålar med fjällen.

Innan jag somnar ligger jag och läser i min bok. Vad är det du läser? undrar grabben i sovsäcken bredvid. Jag läser högt nästa mening: "Ja, jag gick dit kuken pekade och den pekade alltid på tjejer, som en slagruta, det var bara att hänga med den." Va!? Vad är det för porrbok du tagit med dig? utbrister han. Det är ingen porrbok, svarar jag. Det är en rosad och filmatiserad bok: Grabben i graven bredvid. Jag funderar en stund på slagrutemetoden. Den fungerar nog inte i fjällen, det är för långt till tjejerna.