|
Frukosten är värd namnet, och vi låter oss väl
smaka. Eftersom jag är nyfiken på det förfallna huset frågar
jag värden vad det har varit. Jag får en lång intressant
föreläsning om dess historia, jag kan bara ge en kort sammanfattning
här. Det var engelsmännen, som också byggde första
järnvägen till Gällivare, som byggde det i slutet av 1800-talet.
På ovanvåningen var det sjukstuga, på bottenvåningen
fanns en lönnkrog. Sedan köpte byns store man huset, och byggde
till och om så att det blev ett praktfullt tursithotell. En bild
från den tiden visar ett magnifikt hus med balkonger och snickarglädje.
Selma Lagerlöf lär ha skrivit på Nils Holgersson i ett
av rummen. Nästa som hände var att det degraderades till barnhem.
Värden pekar på ett av rummet och säger, det där var
prygelrummet. Det är så man ryser. Efter en del andra aktiviteter
har huset förfallit sedan 1970-talet. Skam åt kommunen som äger
det. Värden säger att han söker finansiärer för
att rusta upp det, stommen är i bra skick. När jag tröttnat
på mitt jobb är min dröm att driva vandrarhem eller pensionat.
Jag tittar intresserat på huset till dess jag får höra
kostnaden för att rusta upp det. Dessutom är det fel ände
av landet. Jag önskar både honom och huset lycka till, och glömmer
fråga var de röda barackerna som vandrarhemmet nu finns i kommer
ifrån. Tiden fram till dess vi tar taxi till flygplatsen fördriver
på Åhults kafeteria.
Planet från Arlanda kommer in några minuter sent, ännu
senare blir vi för att vi måste vänta på några
eftersläntrare.
- Hur sena blir vi, frågar en herre flygvärdinnan.
- Vi bör landa på Arlanda 15.05, d.v.s på utsatt tid,
vi har medvind så vår flygtid är bara en timme och femtio
minuter, svarar hon.
- Det tror jag inte på! Jag har åkt här förut,
påpekar mannen surt.
Flygresan är händelselös, och vi landar 15.07 på
Arlanda.
- Vi är sena! Vad var det jag sa! Utbrister mannen triumferande.
- Men det är ju bara någon minut, försvarar sig flygvärdinnan.
- 15.05 skulle vi varit vid gaten! Nu är vi där först
15.10!
Flygvärdinnan ser olycklig ut, när vi går ur planet
säger jag hej då och ler uppmuntrande åt henne. Hon ser
ännu olyckligare ut, jag ser nog ut som om jag kommit direk från
vildmarken. Grimasen från vildmarken. Vi skyndar till planet till
Malmö, slänger upp vandrarstav och handbage på rullbandet
för genomlysningen och går igen metalldetektorn. Piiip, piiiip,
jag blir givetvis visiterad, men något vapen har jag inte, bara ett
spänne på min livrem. Vid rullbandet står folk och tittar
på min reseryggsäck.
- Du har ett stickvapen i ditt handbagage, säger vakten anklagande.
- Nä det har jag inte. Allt sådant har jag noga lagt i bagaget
som checkades in, säger jag förvånat. Då slår
det mig: Korkskruven, min present till kattvakterna! Jag packar upp och
visar den.
- En present till kattvakterna, förklarar jag.
- Jaha, men den får du ändå inte ta med dig på
planet! Antingen checkar du in den, skickar den med post, eller ger den
till oss, så slänger vi den. Jag tittar på klockan, jag
hinner inte. För ett ögonblick funderar jag på att sticka
den i vakten, bara för att prova om den kan fungera som kaparvapen.
Men hon är så söt, så nästa tanke är att
ge henne den som present, men det skulle säkert tolkas som mutförsök.
- Släng den. Jag tar mitt handbage och vandrarstav och går.
Vandrarstaven var de inte intresserade av, jag skulle lätt kunna slå
ner flygpersonalen med den och ta över planet. De vet kanske inte
att jag en gång i tiden tog flyglektioner. Fast erfarenheten visar
att flygkapare inte vill lära sig landa, och det övade jag mycket
på. Jag hade nog inte blivit misstänkt i alla fall.
Planet vi ska med har anlänt sent på grund av missöde
i Milano, var det inte där ett SAS plan krockade häromåret?
Har det hänt något igen? Försenade taxar vi ut mot startbanan
när det plötsligt blir olidligt varmt i kabinen.
- Tyvärr har vi en indikering på att det är fel på
luftkonditioneringen, hörs det ur högtalarna.
Jotack, det har vi märkt. Undrar vad mannen i planet från
Gällivare skulle ha sagt. Efter några minuter kommer högtalarna
till liv igen.
- Vi måste återvända till gaten. Det ska inte behöva
ta så lång tid, det behövs nog bara lite pappersarbete.
Pappersarbete? Vad är det för luftkonditionering de har som
är av papper? Efter en inte så kort stund så har de fått
ordning på papperna och temperaturen blir mer normal och vi kommer
iväg. Vi landar odramatiskt på Sturup. Eftersom jag skrivit
ner var jag parkerade bilen hittar jag den snabbt. Det är rmycket
trafik och jag funderar på om jag ska ta småvägarna hem,
men jag vill komma hem i rimlig tid så jag biter ihop och följer
snällt trafikrytmen. Under tiden tänker jag på vad jag
nu ska ge kattvakterna. Katten blir glad att se mig, hon snurrar några
varv runt benen och försvinner ut för att bevaka sitt revir.
Nu får du vakta lägenheten säger hon. Jag hämtar en
liten renskinnsväska med tursten och knackar på hos grannen,
överlämnar den som present och tackar för passningen. Inifrån
lägenheten tittar två små ljuvliga kattungar nyfiket på
mig. Undrar vad min katt ska säga om att få kattgrannar. Nu
är hon lyckligt ovetande, och också lycklig över en skål
full med räkor.
När jag packar upp upptäcker jag att jag glömt min sked
i Vaisaluokta. Frid vare med den, jag donerar den. Till nästa vandring
måste jag köpa ny sked och ny ryggsäck.
|