Vi börjar med en diskussion om vad vi ska göra idag. Vi har tre dagar kvar på oss, och vi ska bort mot Hellemobotn och sedan tillbaka till Vaisaluokta. Vi bestämmer oss för att gå ner till Nordkalottleden, slå upp tältet, och göra en dagstur till Hellemobotn på Nordkalottleden. I morgon går vi sedan mot Vaisaluokta på leden. Vi är inte mycket för att jäkta runt, så det verkar vara det som fungerar bäst tidsmässigt. Sagt och gjort, och vi ger oss av. Sluttningen korsas av flera fåror, kanske gamla strömfåror, så det är lite upp oche ner. Det planar ut och en fin hed med dvärgbjörk breder ut sig. Det är något som surrar intensivt i luften. Det är inte mygg, utan .... GETINGAR! Min vän som går först har retat upp dem, och de tror att jag är den skyldige. Jag känner en plötslig och intensiv smärta i ena vaden. Där sitter ett gulsvart randigt monster och ser ursinnigt på mig. Jag vispar undan det, skriker AJ och flyr. Lyckligtvis blir jag inte förföljd. Vi stannar till vid en bäck där jag baddar sticket med det kyliga bäckvattnet. Det lindrar. Hoppas jag inte blivit allergisk med åren, men jag känner inga symptom så det är bara att fortsätta.Ett stup på fyra meter blockerar vår väg. Det sträcker sig långt upp på sluttningen i väster, och ner till jåhken i öster. Här går det inte att klättra ner. En bit bort mot jåhken ser det ut som om det rasat. Vid jåhken är det branta väggar, men vid raset är det lätt att klättra ner. Därnere är en smal vattenfåra som man lätt tar sig över med ett skutt, sedan är det vandring på en skön hed ner till leden och bron över Suollagajåhkå. Nedanför bron är en sänka där vi slår upp tältet. Vi packar dagsturssäckarna. Regnställ? Det är en molnfri himmel, men vädret kan snabbt slå om. Regnstället åker ner tillsammans med lunchen, och vi kan börja vandringen mot Hellemobotn.

Leden går till en början över hedar, passerar några sjöar och torrlagda kärr. En halvmeter bred slingrande bäck visar sig vara meterdjup, det blir att ta det långa steget. Efterhand blir det mer och mer av flata klipphällar. Vid gränsen mot Norge, tydligt utmärket med en skylt, är det åter en hed som ligger mellan två sjöar. Bergen bortom Hellemobotn skymtar i horisonten. Bergen runtomkring är helt kala, det är inte mycket till växtlighet på dem. De gör verkligen skäl för namnet kalfjäll. Återigen blir det kala klipphällar, man kunde tro att man är i bohuslän. Alla klipporna i öster gör att leden måste ta sig över en smal tunga av sjön Gussajavri. Det är inte särskilt brett, eller djupt, och stenar är utlagda att gå på. Vi kommer upp på ett klipplandskap med stenhällar, det kan nog vara halt och svårnavigerat vid dåligt väder. Den orange färgen eller T-na som är målade på stenar finns bara här och där och är blekta. Hällarna är mäktiga, det branta blänkande stupet av Coruk i öster är ännu mäktigare. Nergången mot Hellemobotn börjar, det är mycket stenhällar och branter. Ravinen som sträcker sig mot Hellemobotn framträder, även den mäktig med sina flera hundra meter lodräta stup. Den påminner lite om Samariaravinen på Kreta, men där går man på  botten av ravinen, och den är betydligt djupare och längre. Leden håller sig på behörigt avstånd så någon riktig svindelkänsla infinner sig inte. Det är varmt och svettigt och törsten gör sig påmind. Vi har nu kommit ner så pass mycket att björken kan få fäste. Från en häll rinner vatten och formar en bäck i skogen där vi kan dricka oss otörstiga och njuta av blåbär. I en glänta lyser rallarrosen vackert röd. En färgklick i skogen. Där skogen tunnas ut igen gör vi halt. Klockan är två och magen säger att det är lunchdags. Härifrån har vi en magnifik utsikt över Hellemobotn. Björk och tall bildar en förgrund som fullbordar naturens konstverk. I den enastående science fiction parodin 'Liftarens guide till galaxen' skapades Norge av Slartibartfast. Han var mycket stolt över sin konstruktion: 'Underbar kustlinje'. Han fick till och med en utmärkelse för det. Det kan man förstå när man står här och blickar ut över härligheten.

När vi sett och ätit oss mätta är det dags att återvända, men nu är det kraftigt uppför ett tag. Man ser landskapet på ett annat sätt när man går åt andra hållet, även nya saker dyker upp. Branter ser ut som om de skulle rasa när som helst. Vi lämnar stigen för ett tag och klättrar upp på en klipphäll för se närmre på ravinen nedanför. Här gäller det att inte halka på den sluttande hällen, det finns inget som tar emot förrän man landar på botten några hundra meter ner. När svindeln blir för stor för mig så går vi tillbaka till leden. Vi släpper en sten i en decimeter bred spricka i berget, det tar en lång stund innan vi hör den dunsa i botten. Hela klippan verkar vara på väg att rasa ner. En omvänd trappa reser sig hundra meter upp, det översta trappsteget ser ut att tippa över i vilken sekund som helst. Jag avböjer vänligt men bestämt min väns förslag att jag ska klättra upp så att han kan få en fin bild. Det planar ut, vi går över på stenarna igen, förbi sjöarna, och vi är tillbaka i Sverige. När vi är nästan vid vårt tält möter vi den förste vandraren under vår tur. Han är iklädd endast ryggsäck, kängor, och minimala kalsonger. Det är verkligen varmt, och vårt kvällsbad i jåhken är en högtidsstund. Även idag är vår restaurang inredd på en klippa invid en brusande jåhk, och med solnedgången som dessert.