Vi vandrar vidare på sköna gräshedar utmed sjöarna, och vidare till sluttningen ner mot sjön Liemakjávrre. På slänten ner till sjön ligger det fortfarande ett snöfält, som så här på sensommaren för en tynande tillvaro. Längs den södra sjökanten är det en lätt vandring, detta fortsätter fram till nästa sjö, Rissájávrre. Någonstans här i trakten lär det vara den punkt i Sverige som är längst från någon väg. Utsikten över sjön och därbortom Álggavágge är sevärd. Nere vid sjön är det något stenigt, men av det enklare slaget. Vi vänder blicken mer åt sydost, och har topparna i Sarvesvágge som riktmärke, när vi går upp för den kuperade sluttningen mot de små namnlösa sjöarna söder om kullen Oarjep Rissávárre.  Vid sjöarna är det ett kargt landskap, men det är vackert med Sarves toppar som en skön fond. Vi börjar så smått se oss om efter tältplats, men här uppe är det dåligt med det.

Vid nedgången mot Tjågńåris är ett renstängsel, även detta består av det nya modet med röda plaströr som hänger från en lina. För oss människor är det bara att passera igenom, renarna måste tro något annat. Vi följer en bäck ner mot dalens botten, en smått kuperad sluttning utan bra tältplatser. Nere i den flacka dalsänkan slingrar sig bäcken fram, bergen mot Sarek har växt till mäktiga och vilda fjäll. Vi håller riktningen mot Sarvesvágge, och når en av Tjågnårisjåhkås armar. På en äng imramad av bäckfåran och ett lågvuxet videsnår slår vi upp vårt härbärge. Perfekt även som sjukläger, min hals känns som ett öppet sår och febern är på väg upp. Lyckligtvis har jag med mig en betjänt, som erbjuder sig att sköta matlagningen. Vid dagens slut känns det skönt att krypa ner i sovsäcken.