13 augusti.
Vaknar till liv. Eller inte? Halsont och feber. Vi ställer in dagens vandring och hoppas på bättring. Min vän harklar och snorar, men verkar annars pigg. Han erbjuder sig att vara betjänt ett tag till. Jag håller mig under dagen inne i tältet, förutom för nödvändiga utflykter.  Genom tältöppningen ser jag renar spankulera, en flock fåglar har flyguppvisning ovanför tältet. Ljudet från vingslagen och klickandet från renarnas hovar är som musik, det är som om de sjunger "krya på dig, krya på dig". Under dagen är det växlande molnighet. Framåt kvällen avtar det halsonda, men febern är fortsatt svagt stigande.

14 augusti.
En ännu värre dag. Ligger även idag mest i tältet. På eftermiddagen passerar en ensam vandrare. En tysk.  Han vill ha råd om färdvägen genom Lullihavágge. Min vän som bott i Tyskland många år,  berättar på felfri tyska om våra erfarenheter från 1985 (översatt och sammanfattat av mig till svenska):
"Lullihavágge är rätt snäll, men ganska brant uppför från Sarves, det är bara sten uppe i passet. 1985 fanns det snö kvar där, så det underlättade. Gådokjåhkå kan vara farlig att vada, använd bron om den finns. 1985 var den bortspolad, men då var det enkelt att passera på glaciären."
Han frågor om vi har något emot om han tältar en bit bort, han har gått långt och är sliten. Vi misstycker inte, det är fri tältning. Min betjänt lagar musslor stekta i vitlök och till det cous-cous blandat med soltorkade tomater. Det känns tryggt att ha en duktig kock med sig. Det är en mulen dag, med en temperatur som som högst orkar upp till åtta grader. Min egen är något högre, den går över 39.5 och jag tar ett piller till. Min vän förundras över att jag har släpat med mig en febertermometer. Vaddå? Han släpar på en yttertermometer.

15 augusti.
Det är fallande temperatur, både min och den ute. En ruggig dag med en hel del regnskurar, men även lite sol. På eftermiddagen gör jag en kort tur i omgivningarna. En kulle några hundra meter bort skymmer sikten mot Sarves, jag vadar av jåhken och går upp på kullen. En kylig kraftig vind möter mig. Utsikten norrut över Alep Sarvesjåhkås dalgång är vidsträckt. Renvaktarstugan syns som en röd prick. Sarvesvágges dalbotten skyms fortfarande. Jag går lite länge bort mot Sarvesvágge, det är upp och ner i vad som liknar gamla flodfåror. Jag svettas och fryser samtidigt, dessutom kommer en av dagens regnskurar. Jag återvänder till tältet. Två vandrare kommer fram till tältet och frågar om bästa vägen till Tuottarstugorna. Trevligast är nog att gå bland alla småsjöarna högre upp (där vi gick 2003),  men det  kan vara svårt att navigera i dåligt väder.  Kanske man ska öppna turistbyrå här, det har aldrig hänt att man frågat oss så mycket som just här. Vi har även haft celebert besök av familjen ren med vänner. Detta skrivs 21.30 och renarna är fortfarande kvar. De är inte rädda för oss nu, de tittar bara upp när vi går ut och fortsätter sedan att äta. Jag sitter i tältet med full utstyrsel, inklusive underställ och mössa. Mot kvällen regnade det mer ihållande, men nu klarnar det upp, vilket gör att det blir fuktigt och kyligt. Det ligger nysnö på 1300 m.