Under natten har hela renflocken varit och ätit vid vårt tält. De har överallt grävt små gropar,  det måste varit något mycket gott som växer här.  Det har regnat under natten, på morgonen ligger molnen lågt. Efter hand löses de upp och vi kan se att det ligger snö långt ner på Tjågńårisvárásj, dvs under 1200 meter. Nu på morgonen känner jag mig rätt bra, det är dags att ge sig av. Men vart? Vår planerade rutt hinner vi definitivt inte med. Vi tar beslutet att gå tillbaka till Staloluokta, via norra sidan av Álájávrre. Vi gick där 1996 i regn och rusk, vi hoppas på en bättre vandring i år. Klockan 9.53 ger vi oss av.

Vi försöker hålla höjd och har höjden Nuortap Rissávárre som riktmärke. Slänten är småkuperad, lite blöt på en del platser, i överlag en ganska trivsam promenad. Alep Sarvesjåhkås dalgång, till höger nedan om oss, ligger inbäddad i ett regndis. Några stänk förirrar sig då och då upp till oss. När vi närmar oss Rissájåhkå, den är fortfarande dold bakom kullar, hör vi ett kontinuerligt mullrande. Först när vi kommer upp på ett krön ser vi anledningen till mullret. Vattnet forsar ner för ett högt vattenfall. Nedanför fallet breder jåhken ut sig, där vi enkelt kan ta oss över. Vi tar oss upp till kanten av fallet, därifrån kan vi blicka in i den för dagen disfyllda Álggavágge. I vår färdriktning klarnar det upp. På gräshedar följer vi jåhken och sedan kanten av sjön Lulep Rissájávrre. Framför oss ligger fjället Álátjåhkkå behagfullt utsträckt. Märkliga meterhöga kullar kantar sjön. Vi lämnar sjön och går mellan Nuortap Rissávárre och en på kartan namnlös sjö. Terrängen ändrar karaktär, ett stenlandskap där stora stenar ligger utspridda. Som om någon brutit sönder berget och släng ut bitarna på måfå. Vi kryssar mellan stenarna, bitvis hjälpta av en sporadiskt rösad stig. Det har blivit vackert väder och solen värmer skönt, vi tar lunch vid sjön.

Stenlandskapet fortsätter fram till sjön Álájávrre. Till skillnad från 1996 har vi ett underbart väder, Álátjåhkkå är vacker i norr, i öster syns Sareks nypudrade toppar. Långt i fjärran i väster, bortom änden av sjön, syns en glaciär. Det måste vara Ålmåijekna, vid norska gränsen. Vi går till en början en bit upp i slänten mot Álátjåhkkå, det är fortfarande stenigt och kuperat. Ungefär vid den första stora udden i sjön går vi ner mot sjökanten. På vägen ner tappar jag ryggsäcken. Fästet till den ena bärremmen har gått av. Vi letar efter bitarna, men min vän som är mer praktiskt lagd inspekterar och upptäcker att allt finns kvar, det är bara att montera ihop det ordentligt igen. Sagt och gjort, på väg. Det är bekvämt att gå längs sjön. Invid en bred bäck, med ett mindre delta, finns en fin gräsäng. Högre upp syns snölegan som förser bäcken med vatten. Utmärkt som lägerplats. Min vän tycker att pulsen inte slår som den ska, jag känner mig sliten, och en bättre plats får man leta efter. Trots den tidiga tiden (15.30) slår vi läger.

En kort vila, sedan ett bad i sjön. På andra sidan sjön höjer sig mjuka kullar, så här på håll ser det lättgånget ut även där, I öster är det nu så klart att Lánjekjiegńa och omgivande toppar syns tydligt. I kväll är det jag som står för maten. Under kvällspromenaden hittar vi i en håla vid bäcken en tom spritflaska. Nog för att jag haft sprit med mig i fjällen, men en hel flaska!? Solen lämnar oss, dags att krypa in i tältet.