Vaknar sent, halv sju. Det regnar ute. Äter min vällingfrukost, regnet övergår i regnskurar. Mellan skurarna kommer solen fram. Beställer rökt fisk av värden. Packar lilla ryggsäcken med regnställ, vatten, lite mat och fjällgodis.

Vandrar förbi kyrkkåtan, sedan uppför sluttningen till Unna Titer. Det är en bra stig och en måttlig lutning. Det blåser en kylig vind. Utsikten mot Virihaure är bedårande. Sjön är marmorerad i olika färgnyanser. Passerar ett röse och en mast, masten lär vara till för polisens kommunikationer. Häruppe är en hel del valformade slipade klippor. I en sänka är en mängd små vattensamlingar. Intressant landskap, liknar dess kompis Stuor Titer intill. Var där 1994. Går och ser ut över den fårade dalgången Titervagge mellan de två Titer. Fortsätter förbi några sjöar. Går runt helt ostrukturerat.

Hamnar på ett krön, måste sätta mig för att njuta av vyn. Förstår de som menar att Virihaure är Sveriges vackraste sjö. Stärker mig med blåbär. Blåsigt, regntunga moln hotar över Kierkvare.  Det börjar regna lätt, på med regnställ. Återvänder utmed sluttningen till Virihaure. Förser mig med blåbär på vägen ner till stugan. Har blåbärssoppa (pulver) till lunch. Byter några ord med tresällskapet. Den äldre har artros i knäna, mannen har nyligen tagit blindtarmen. Därför helikopter hit och dagsturer. Man får anpassa sig till sitt tillstånd.

Gör ett besök på utedasset. När jag var liten tillbringades somrarna hos mina morföräldrar på landet. De hade också utedess, dessa toaletter är fascinerande med sitt kretsloppstänkande. Idag separerar man urin och bajs. Det gäller att sätta sig rätt, och inte slänga papper i urindelen. Givetvis ligger det dassapapper i den. Efter bajsanvändning ska man hälla en kaffekopp strö över resultatet, för att binda fukten och motverka lukt.

Efter lunch tar jag en promenad. Går över bron och till tältplatsen. Där står ett ensamt tält. Följer stigen som går till Stalojåkkås breda utlopp i Virihaure. Följer jåkken uppströms på lättgången hed. Jåkken smalnar av, i en krök förändras jåkken från stilla flytande till vildsint rytande. Härifrån kan jag se jåkkens väg mot Virihaure. Förser mig med överflödet av blåbär. Fortsätter uppför jåkken fram till en björkdunge. Ryggen värker, det börjar regna, på med regnställ. Går tillbaka. Följer vattenbrynet så gott det går, ibland nere i vattnet. I Virihaures sand har någon ristat något som liknar runor. Vid stugan välkomnas jag av en glad Nalle. Värden beklagar att det inte fanns någon fisk i näten, så det blir ingen färsk fisk i kväll.

Bastun vid lagunen är igång. Går dit, får sällskap med en holländare. Första gången jag badar bastu i fjällen. Normalt är jag inte förtjust i att bada bastu. Känner för det idag, värmen kan vara bra för min ömmande rygg. I byggnaden är ett omklädningsrum, innanför det ett tvagningsrum. Elden som värmer bastun värmer också vatten, som man kan skopa över sig. Sitter tio minuter i värmen. Från verandan går man ner i lagunens vatten. Det är grunt men man kan lägga sig ner och ta ett kallt bad. Sedan tvagning med varmt vatten. Skönt. På golvet är det blodspår. Söker genom min kropp efter ett sår, hittar inget. "It must be from you" säger jag till medbastaren, som sköljer undan blodet.

Eftersom fisknäten var tomma äter jag tonfisk med ris. Jag frågar värdparet om de känner till blomman Raggfingerört, den har sina enda växtplatser någonstans här, bland annat högt uppe på Jeknaffo. Det enda de vet är att det kommer många botaniker hit för några sällsynta växters skull. Två tjejer äter stora tallrikar med mörka bär. Jag frågar dem vad det är och var de hittat dem. De tittar med stora förvånade ögon på mig. "Blåbär, det är fullt med dem därute". Känner mig dum. De blåbär jag ätit här har varit ljusare, dessa är nästan svarta. Kanske de äter kråkbär, tänker jag med stor tvekan. När jag gör mig redo för natten upptäcker jag ett stort skärsår på min högra häl. Det var mitt blod i bastun. Skar mig nog på en sten i lagunen. Det är en mulen kväll.

Länkar