Jag vaknar även idag med rejält ont i halsen och dessutom ordentligt snuvig, men till min glädje i stort sett feberfri. Märkligt, eftersom jag alltid får upp mot fyrtio grader vid en vanlig förkylning. Trots det relativt goda hälsotillståndet bestämmer vi oss för att inte ge oss in i hjärtat av Sarek, utan hålla oss i närheten av Padjelantaleden. Trots varningen på bron går vi över på den. Den känns lite vinglig men det är inget problem, det har den alltid gjort. Efter bron följer vi Miellädno nedströms. Det är en hel del videsnår och kärrmarker, som då och då avlöses av hedar. Vi försöker följa renstigarna genom snåren. Det är blött i markerna. En del av bäckarna i videsnåren är djupa, men smala nog för att kunna hoppa över dem, det gäller bara att se dem. Till och från under dagen drar lätta regnskurar förbi. Efterhand avtar videsnåren. Miellädno har grävt ut branta grusbankar på sin väg genom ett småkulligt landskap.

Jåkken Alep Násasjågåsj från Násasvágge delar sig i två armar strax innan den når Miellädno. Vi går enkelt över den första strax nedströms av delningen, och följer den andra armen till dess den kröker ner mot älven där vi lätt kan gå över. Små grodorna är lustiga att se, de hoppar raskt undan där vi kliver fram. Möss och lämlar slinker snabbt in mellan stenar. Vi går mellan älven och ett stort kärr. Bäcken från kärret visar sig vara ett hinder. Den är bred och djup, botten är dyig och man sjunker ner rejält. Vattnet är i stort sett stillastående så det liknar mest en göl. Vi avstår från att vada, i stället följer vi den fram till Miellädno. Där är den inte så djup och har stenbotten, och vi kan lätt stövla över.

Fram till sjön Máhttoajvejávrásj är det hedmarker. Vi går söder om sjön, där bäcken från sjön är snäll och lätt att passera. Vi viker därefter av norrut mot Låddejåhkå. Det är mycket kärr, lågvuxen vide, och blött. Molnen hänger på Máhttoajvve. På sluttningen av Máhttoajvve ner mot Låddejåhkå är det mer av högvuxen vide. Min vän tycker vi ska tälta i en glänta vid en bäck, men jag tycker det skulle vara trevligt att tälta vid jåkken. Vi krånglar oss fram i videt ner till jåkken, där vi kommer fram är ett mäktigt fall. Min vän som är mer säker på foten än jag, springer runt på klipporna. Genom mycket vide följer vi Låddejåhkå nedströms, det är inte mycket till tältplatser. Till min lycka kommer vi fram till en plan öppen plätt nedanför en slänt. Infektionen har sugit musten ur en, så jag godkänner tacksamt tältplatsen.

Enligt min vän behöver vi "gubbar" två veckor på oss för att bli sjuk, vara sjuk, bli frisk, och hinna gå den planerade veckoturen. Vi äter en rejäl middag för att fylla på kaloriförrådet. Halv åtta tittar solen fram. Den är välkommen.