På morgonen efter hemkomsten cyklar jag ner till stadens centrum och lämnar in den ljusskadade filmen för framkallning på en timme. Under tiden jag väntar sitter jag på mitt favoritkafé med en cappuccino och skriver färdig fjälldagboken. Jag tjuvlyssnar, det går inte undvika eftersom samtalet förs så att alla kan höra, på ett par vid bordet intill. De diskuterar en bekant som var en sorts sales manager i sydostasien, och tjänade otroligt med pengar. Bytte för ett tag sedan till ett snarlikt jobb i Europa, tjänade otroligt mycket mer. Efter ett halvår bytte han jobb igen, med otroligt mycket högre lön. För ett ögonblick funderar jag på att byta till kommunist.

Jag dricker ur min cappuccino och hämtar mina bilder. Det visar sig att bara de sex sista bilderna på filmen är förstörda. Filmemulsion är så tjock så att ljuset inte trängt längre ner i den hoprullade filmen.

Några dagar senare går jag förbi en av stadens fotoaffärer. De gör reklam för en digital systemkamera. Tillverkaren firar 90 år, och lämnar tillbaka 800 kronor. Priset är dessutom inom min budget, kameran har fått bra recensioner, och det är min födelsedag. Spontant går jag in och köper den som födelsedagspresent till mig själv. Nu är även jag en digital fotograf. Det blir under hösten en hel del fotograferande i Skåne.

Mina sidor om Skåne >>>

Min skada känns tyvärr av. Med fortsatt träning ska det nog kunna bli en fjällvandring med den nya kameran nästa år.