17 september 2008
Klockan är elva när vi parkerar bilen vid Morfa Mawddach
station, en liten järnvägsstation strax söder om den
kombinerade järnvägs- och gångbron över floden
Mawddachs mynning. Vi missade först avtagsvägen och
körde alldeles för långt, men det gick bra till slut.
Från parkeringen går en stig över ett fält, norr
om en skogsdunge, sedan utmed flodkanten. Det är flod så det
är högt vattenstånd. Vi kommer fram till ett stort hus,
Mawddach Crescent, med det läget kunde det varit ett fint
strandhotell. Det var nog tänkt som en början till det
när det byggdes, men omgivningarna var för sumpiga. Vi
följer baksidan som ser något slitet ut, det kan säkert
vara fint inuti. Att det är sumpigt märker vi när stigen
tar av inåt land förbi fält och våtmark fram till
en före detta banvall som nu är ett gång- och
cykelstråk, Mawddach Trail. Vi kommer ut vid Arthog, där det
är en parkeringsplats.
Banvallen går utmed floden, vi får fina vyer över
floddeltat. Man kan se hur vattnet får extra fart ut mot havet av
tidvattnet. Annars är det rätt tråkigt att gå den
hårda banvallen. Här och där är rastbord, vi
utnyttjar ett av dem för lunch. Flodområdet är rikt
på fågel, vi stannar till för att spana efter
fågel. För mig ser gäss likadana ut, men K är en
fågelentusiast och kan säga att det är kanadagäss,
och där är en svartvit häger. Hemma är jag ibland
ute för att se på fågel och lära mig känna
igen dem, bara för att glömma igen. Vid bäcken innan
skogen Abergwynant Wood tar vi in på en stig utmed en bäck.
En skylt varnar för att man kan ramla ner, det gäller nog
inte från stigen utan från klipporna till vänster i
skogen.
Stigen kommer fram till landsvägen. Vi har svårt att
bestämma oss för vart leden går, även om det
är en led så är markeringarna sällsynta. Enligt
kartan verkar den följa en väg till vänster om
bäcken, men kartan säger också att det finns en stig i
skogen till höger om bäcken. Stig i skog verkar trevligare,
så det får det bli. Det är rätt kraftigt
uppför genom fin lövskog. Till en början har vi
bäcken nere i en sänka till vänster om oss. Stigen
slutar vid ett fält med får.
Vi tvekar om vägen. Efter konsultation med kartan sneddar vi till
höger över fältet, går över en
bäckfåra, för att åter stå vid ett
fält och tveka över vägvalet. Kartan säger denna
gång; snedda vänster. Vi hamnar vid en grind till en
gräsbevuxen väg. Det är nog vägen upp till huset
längre bort vid fältet. Då ska vi följa den
åt andra hållet. Den mynnar på en smal slingrande
asfalterad väg.
Vi går en kort sträcka nerför vägen, strax innan
ett vandrarhem är en stig in i lövskogen. Det är
där uppför genom en vacker lövskog. Vi kommer strax ut
på vägen igen. Här ligger en kyrkoruin: Rehoboth
Metodist kapell. Texten på gravstenarna är obegripliga, ty
de är på Walesiska. Vi lämnar vägen och
följer en stig genom fårhagar och förbi alla dessa
vackra stengärdsgårdar. Runtom oss är ett kulligt
landskap, till vänster om oss höjer sig Cadair Idris upp i
molnen.
Det är en behaglig vandring på gräs. Vi kommer fram
till ett större stenhus, som liggert vackert men isolerat. Jag ser
ingen väg som leder hit, och huset verkar öde. Vi tar en paus
och njuter av mat och vyer. Ärttörne blommar.
Det är en fortsatt bra stig, och nu dessutom utan
höjdskillnader, fram till Llynau
Cregennen. Vi möter några enstaka vandrare på stigen.
Som överallt annars här är man glad för att prata
med okända, vilket jag tycker är trevligt. Sjöarna
erbjuder antagligen säkert bra fiske, en väg leder fram till
sjöarna. Vi följer vägen nerför sluttningen,
varifrån vi får en vidsträckt vy mot Mawddach och
järnvägsbron där vi ställde bilen. Där
vägen gör en nittiograders krök viker leden av in
på får- och kohagar. Givetvis med stenmurar och
rester av stenhus. Vi går över en bäck på en
liten bro av sten. Efter bäcken är en väg, från
den går vi över en stätta in i en lövskog där
bäcken rusar ner för sluttningen. Det är brant och vilt,
på några ställen bildar bäcken små fall. Vi
och bäcken kommer fram till landsvägen vid en kyrka.
På ett bord står föremål till
försäljning, det är ingen som tar betalt, man litar
på att man lämnar betalningen på anvisad plats.
Från kyrkan följer vi bäcken fram till parkeringen vid
Arthog. Därifrån är det tråkig vandring på
den före detta banvallen tillbaka till bilen. Konstigt att den
sista biten av en vandring alltid upplevs som tråkig.
Framme 17.45.
Länkar
|