17 september 2008

Klockan är elva när vi parkerar bilen vid Morfa Mawddach station, en liten järnvägsstation strax söder om den kombinerade järnvägs- och gångbron över floden Mawddachs mynning. Vi missade först avtagsvägen och körde alldeles för långt, men det gick bra till slut. Från parkeringen går en stig över ett fält, norr om en skogsdunge, sedan utmed flodkanten. Det är flod så det är högt vattenstånd. Vi kommer fram till ett stort hus, Mawddach Crescent, med det läget kunde det varit ett fint strandhotell. Det var nog tänkt som en början till det när det byggdes, men omgivningarna var för sumpiga. Vi följer baksidan som ser något slitet ut, det kan säkert vara fint inuti. Att det är sumpigt märker vi när stigen tar av inåt land förbi fält och våtmark fram till en före detta banvall som nu är ett gång- och cykelstråk, Mawddach Trail. Vi kommer ut vid Arthog, där det är en parkeringsplats.

Banvallen går utmed floden, vi får fina vyer över floddeltat. Man kan se hur vattnet får extra fart ut mot havet av tidvattnet. Annars är det rätt tråkigt att gå den hårda banvallen. Här och där är rastbord, vi utnyttjar ett av dem för lunch. Flodområdet är rikt på fågel, vi stannar till för att spana efter fågel. För mig ser gäss likadana ut, men K är en fågelentusiast och kan säga att det är kanadagäss, och där är en svartvit häger. Hemma är jag ibland ute för att se på fågel och lära mig känna igen dem, bara för att glömma igen. Vid bäcken innan skogen Abergwynant Wood tar vi in på en stig utmed en bäck. En skylt varnar för att man kan ramla ner, det gäller nog inte från stigen utan från klipporna till vänster i skogen.

Stigen kommer fram till landsvägen. Vi har svårt att bestämma oss för vart leden går, även om det är en led så är markeringarna sällsynta. Enligt kartan verkar den följa en väg till vänster om bäcken, men kartan säger också att det finns en stig i skogen till höger om bäcken. Stig i skog verkar trevligare, så det får det bli. Det är rätt kraftigt uppför genom fin lövskog. Till en början har vi bäcken nere i en sänka till vänster om oss. Stigen slutar vid ett fält med får.

Vi tvekar om vägen. Efter konsultation med kartan sneddar vi till höger över fältet, går över en bäckfåra, för att åter stå vid ett fält och tveka över vägvalet. Kartan säger denna gång; snedda vänster. Vi hamnar vid en grind till en gräsbevuxen väg. Det är nog vägen upp till huset längre bort vid fältet. Då ska vi följa den åt andra hållet. Den mynnar på en smal slingrande asfalterad väg.

Vi går en kort sträcka nerför vägen, strax innan ett vandrarhem är en stig in i lövskogen. Det är där uppför genom en vacker lövskog. Vi kommer strax ut på vägen igen. Här ligger en kyrkoruin: Rehoboth Metodist kapell. Texten på gravstenarna är obegripliga, ty de är på Walesiska. Vi lämnar vägen och följer en stig genom fårhagar och förbi alla dessa vackra stengärdsgårdar.  Runtom oss är ett kulligt landskap, till vänster om oss höjer sig Cadair Idris upp i molnen. Det är en behaglig vandring på gräs. Vi kommer fram till ett större stenhus, som liggert vackert men isolerat. Jag ser ingen väg som leder hit, och huset verkar öde. Vi tar en paus och njuter av mat och vyer. Ärttörne blommar.

Det är en fortsatt bra stig, och nu dessutom utan höjdskillnader, fram till Llynau Cregennen. Vi möter några enstaka vandrare på stigen. Som överallt annars här är man glad för att prata med okända, vilket jag tycker är trevligt. Sjöarna erbjuder antagligen säkert bra fiske, en väg leder fram till sjöarna. Vi följer vägen nerför sluttningen, varifrån vi får en vidsträckt vy mot Mawddach och järnvägsbron där vi ställde bilen. Där vägen gör en nittiograders krök viker leden av in på får- och kohagar. Givetvis med stenmurar och  rester av stenhus. Vi går över en bäck på en liten bro av sten. Efter bäcken är en väg, från den går vi över en stätta in i en lövskog där bäcken rusar ner för sluttningen. Det är brant och vilt, på några ställen bildar bäcken små fall. Vi och bäcken kommer fram till landsvägen vid en kyrka.

På ett bord står föremål till försäljning, det är ingen som tar betalt, man litar på att man lämnar betalningen på anvisad plats. Från kyrkan följer vi bäcken fram till parkeringen vid Arthog. Därifrån är det tråkig vandring på den före detta banvallen tillbaka till bilen. Konstigt att den sista biten av en vandring  alltid upplevs som tråkig. Framme 17.45.

Länkar