14 september 2008

Skönt med en egen frukost efter alla hotellfrukostar. Vi kör till Minffordd som ligger söder om massivet Cadair Idris. Härifrån går leden Minffordd path upp till toppen Penygadair som är 893 m.ö.h. Här finns en parkering med toalett, där leden börjar bakom toaletten. Till en början är det brant uppför utmed en bäck grenom skog, på en platser är trappsteg som underlättar. Det planar ut något när vi lämnar skogen. Sjön Llyn Cau ligger i en gryta nedanför massivet, på tre sidor av sjön stupar det brant ner. Vi tar en paus och njuter av det fina vädret. Vi svänger av upp på kammen väster om sjön. Det är bitvis stenigt och brant. J väljer att inte fortsätta utan vänder för att vänta på oss längre ner, Vår tanke är att runda och komma ner österifrån vid Mynydd Moel. Det stupar brant mot sjön, västerut är det mer långsluttande. Får betar på de gräsytor som finns. Första toppen är på 791 m.ö.h. Moln ser hotande ut. Vi kommer fram till ett stängsel som vi går över på en stätta, därefter kommer vi ner i en gräsbevuxen sadelsänka. Därefter är det stenigt uppför till toppen. Innan vi kommer upp sänker sig molnen och döljer allt, man ser inget av utsikten. Vi hittar toppröset, nedanför skymtar en byggnad och några skuggfigurer som rör sig. Byggnaden är ett skydd vid dåligt väder. Vår tanke att fortsätta utmed östra kammen överger vi, ingen mening med ett leta sig fram där i den här dimman. Vi bestämmer oss istället för att gå samma väg tillbaka.

A tar samma stig, medan K tar en annan och säger att det är en bättre stig. De försvinner i dimman, jag följer As val. Trots all sten syns stigen, den har trampats av många fötter, och stora stenrösen kantar den. Jag hinner upp A, vi ropar efter K som inte svarar. När vi är i underkanten av molnen väntar vi. Men ingen kommer. Han har nog hamnat på Pony path, som är en annan led men som för oss är helt fel, och vänder när han insett sitt misstag. Vi möter vandrare på väg upp, och ber dem hälsa K om de ser honom att vi så sakteliga går neråt.

Vi väntar en stund vid den 791 meters toppen. I sadeln mellan topparna kommer en man gående ner ur molnen som döljer Penygadair. Plötsligt försvinner han bara. Vi går och ser vart han tog vägen, han går rakt ner för branten till sjön. Där är en smal ravinliknande ränna som ser gångbar ut, men ändå! Vi ser hur han långsamt men säkert kommmer ner. Men ingen K kommer. Vi fortsätter på den normala leden. Vi träffar på J sittande på en sten i närheten där vi ursprungligen tänkt komma ner. Hon sitter och småpratar med två kvinnor. Sedan kommer K släntrandes, han hade efter ett tag upptäckt sitt misstag och slagit följe med ett sällskap tillbaka upp på toppen igen. Vid fem är vi tillbaka vid bilen.

Jag känner mig mör med förkylningen och lätt feber. Det regnar på kvällen. Middagen lagar vi i stugan. Jag är för oteknisk för att förstå tvättmaskinen, det blir A som löser mysteriet med den.

Länkar