Vi anländer vid lunchtid med bussen till Kvikkjokk. Kvikkjokk är en liten by vid ett system av sjöar och åar. Det finns en liten affär, en liten kyrka, och en liten skara åretruntboende. Fjällen ligger små, nära men ändå långt bort. Svenska turistföreningen har en trevlig fjällstation. Bussen stannar vid en kiosk nedanför fjällstationen, som ligger ovanför den vilda Kamajåkkå. Vid fjällstationen är en våg, jag väger min packning. 32 kg, det är tungt och känns tungt. Det mesta är mat för tre veckor. Vi fyller på våra vattenflaskor i Kamajåkkå, och ger oss av norrut på Kungsleden. Det är uppförsbacke, ryggsäcken känns ännu tyngre. Jag tröstar mig med att den kommer att bli lättare efterhand. Leden är vältrampad av många fötter. Stigen är full med framtrampade stenar och rötter. Vi går genom en tät skog, delvis granskog. Efter sex kilometer lämnar vi Kungsleden för att följa en stig mot Pårek.

Detta är en väg som många använder för att komma in i Sarek. Det är först ett mindre kärr, sedan en fin torr stig genom fjällbjörkskog förbi sjön Unna-Tata. Det går upp och ner över små kullar i skogen, mest upp. Träden blir mindre och mindre, färre och färre. Det är sen eftermiddag och vid en liten sjö som stigen passerar strax väster om sjön Vallasjauratjah är det nog för idag. Framför oss har vi Pårtemassivet, det ser fortfarande ut att ligga lika långt bort som för tre timmar sedan. Det är vindstilla och fjällen speglar sig i sjön. Myggsäsongen verkar vara över.