Vi följer Sarvesjåkkå, korsar utan problem jåkken Nuortap Luottojekna från glaciären på Ryggåsberget. Vi väntar med att vada Sarvesjåkkå tills det är dags att gå upp i Neitarieppvagge. Vi är då inte lång från vattendelaren i Sarvesvagge, och det är inte mycket vatten i Sarvesjåkkå. Vi väljer den västra sidan på uppgången till Neitarieppvagge. Höjdskillnaden upp till den högsta punkten är cirka 400 meter. Halvvägs upp är ett stort snöfält som vi utnyttjar. När vi ser tillbaka kan vi se ut över platån Luottolako. Molnen är högt upp och vi kan vid horisonten se en del toppar vid Pårte. När vi kommer högre upp hamnar vi i ett område med blockmark, det är rätt långt från fjällsidorna. Någonstans har jag läst att stenarna har hamnat här med lavintungor. Vi måste hoppa mellan stenarna. Min vän halkar och försvinner ner mellan två stenar. Min första tanke är att han måsta ha brutit alla ben, men lyckligtvis är det bara ryggsäcken som tagit stryk.

Vi inser att östra sidan är bättre, solen kommer bättre åt och vegetationen har lyckats få fäste. Det hade antagligen varit bättre att gå där hela tiden. Högst upp i dalen är det platt och lättgånget. Det är fullt möjligt att slå upp ett tält här, men vi ska ner i Alkavagge. Solen har inte visat sig, men den gör nu ett välkommet besök hos oss. Nedgången till Alkavagge är fin, vi ser Lanjektjåkkå i norr, i väster Alkajaure och Alkajåkkås delta, i öster sträcker Alkavagge ut sig. Neitarieppjåkåtj rinner fram i en ravin. Det är värt tiden att bara sitta och njuta. Ner mot Alkavagge finns ingen sten, tvärtom det är en fin promenad. I Alkavagge är det inga problem med tältplatser, vi väljer en nära Alkajåkkå, det är lite vide men inget att bry sig om.