Under natten har en ensam ren gjort oss sällskap. Vi kallar honom för 'farbror ren'. Han har flera gånger snubblat på tältlinorna, nyst och hostat, kanske han är förkyld. Idag är det det mest vackra väder man kan tänka sig. En dag för rekreation och utflykt mot Rapaselet. Först tvättar vi våra kläder i jåkken, sedan oss jälva, och hårtvätt. Det känns behövligt. Vi lämnar kläderna att torka i solskenet och börjar vår utflykt. Till att börja med är det en gles fjällbjörkskog. Bäcken Stuolajåkåtj från Piellarieppe är delad i ett delta, ingen av armarna för mycket vatten med sig. Ju närmare selet vi kommer desta tätare blir vegetationen. Högt vide, ibland mer än manshög, gör det svårare och svårare att ta sig fram.

Vi ger upp och vadar några kanaler för att komma ut på selet. På några ställen är det något som liknar kvicksand vid fårorna, min vän hamnar för nära en och börjar sjunka. Han lyckas fly till säkrare mark. Ingen större fara men vi håller oss ändå borta från platsen. Istället inbjuder en underbar äng oss till en lång försenad lunch. Det är en fantastisk plats. Vi har nog inte kommit så långt ut som i selet, vi är troligen någonstans efter Sarvesjåkkås delta. På håll ser vi ett sällskap på sex personer som långsamt tar sig över armarna av Sarvesjåkkå. Det börjar bli sent och vi återvänder mot vårt tält. Solen har smält snö uppe på Piellarieppe, och Stuolajåkåtj är nu djupare. Farbror ren har tålmodigt väntat på oss. Ensam som han är verkar han trivas med vårt sällskap. Våra kläder har torkat.