Vi vaknar till solsken. Vi har lämnat fjällbjörkarnas land och kommit in kärrens territorium. På vägen mot Pårek går vi över kärr med djupa bäckar. De många som passerat före oss har skapat brunsvarta dyiga stråk, går man i dem riskerar man sjunka djupt ner i dyn. Därför går man vid sidan om och breddar dyvägen. Vid ett tillfälle hamnar jag för långt in på vägen och jag sjunker ner, med stor möda lyckas jag kravla mig upp på säkrare mark. Min ena stövel fastnar i dyn och med visst besvär får jag upp den igen. Det känns skönt när vi lämnar kärren bakom oss. Det vackra vädret inbjuder till ett bad i Pårekjaure. Vid Pårekjaure är det ett längre vadställe med flata stenar i vattnet. Vi är åter i en björkskog, efter någon kilometers vandring är vi vid lappkåtorna i Pårek. De verkar inte användas längre. Vi tar lunch, njuter av solskenet, och min vän lagar ett hål i sina byxor.

Härifrån lär det vara lätt att gå upp på Pårte. Vi gör inte detta utan följer bäcken Kaskakårsåjåkåtj tillräckligt högt upp för att undvika videsnår, och viker sedan österut mot sadeln mellan Stuor Jerta och Unna Jerta. På vägen är några mindre områden med vide, lite stenigt, och några mindre bäckar. Det tar några timmar innan vi når Ivarlako, där vi svänger norrut. Här är det upp och ner i något som liknar uttorkade flodbäddar. Några kärr ligger utslängda. Det blir kväll och vi slår upp tältet strax efter Vaikanjåkåtj. Vi sitter utanför tältet och äter middag. Kvällen är kylig och sovsäckens värme är välkommen.