Från bron är det en delvis synlig, delvis osynlig stig genom vegetationen, som består av vide och lågvuxen björk. Tappar man bort stigen så får man slå sig fram eller gå upp ovanför trädgränsen. Vi håller oss till stigen. Vid Njåtjosstugan, som är låst, möter vi för andra gången under vandringen mänskliga varelser. Vid stugan är det ett vadställe över den förenade bäcken från Skaitatj-jåkkå och Palkat-jåkkå. Det är grunt och vi går lätt över. Vegetationen fortsätter några kilometer. Vi går lite högre upp men inte alltför högt. Man vill inte vid Ruopsokjåkkå hamna vid en ravin. Det är npg bättre att vada Ruopsokjåkkå nere i deltat. Här uppe är det relativt brant ner till vattnet, som forsar fram och det är rätt djupt. Vattnet är dessutom kallt. Vi tar av oss och vadar försiktigt över.

Efter vadet börjar stigningen upp till Säkok, en stigning på 5-600 meter. Belöningen är utsikten tillbaka mot Njåtjosvagge. På Säkok är det lite stenigt, men ändå lättgånget, och det är inte mycket växtlighet. Vi går av någon anledning fel, istället för som vi tänkt Tjeurajaure, hamnar vi vid branten mot södra Njåtjosvagge. Märkligt eftersom det är bra väder och inte svårnavigerat. Det är inget dåligt byte, det är tidvis fin utsikt. Vi passerar över flera vackra ängar med smörblom. Vid Säkokjåkkå blir det stopp. Jåkken är vattenfylld och det strömmar rätt bra. Det är dags att slå läger, och det är bättre att vada på morgonen. Då är det mindre med vatten och man är mer alert.

Kommentar:
Njåtjosstugan brändes med avsikt i november 2001, den hade förfallit. Bron över Luottojåkkå fanns inte 1990, vårfloden tog den, och den lär inte byggas upp igen.