Det värker i kroppen. Den är inte van vid vandring med tung packning. Speciellt mitt högra knä protesterar. Det värker och jag har svårt att böja på det, överansträngt. Det kommer att vara så resten av vandringen. Vi har sovmorgon innan vi tar riktning mot bron över Kåtokjåkkå. Det är lättvandrat, vi passerar över mindre kärr, snart har vi jåkken framför oss. Den skurit ner sig i en imponerande ravin, där nere forsar vattnet fram. Den skulle vara svår att ta sig över utan bron. Vi har kommit en bit nedström från bron, vi går längs ravinkanten fram till bron. Bron har förstörts flera gånger av vårfloden, på min äldre karta är den överkorsad. Det ska ha inträffat dödsfall vid försök att vada jåkken. Rådet är som vi gjort, att höra sig för om bron finns. Annars får man gå på Pårtejekna, som ska vara snäll, eller kanske i deltat i Rapadalen. Men i år ska den finnas och gör det också.

Efter lunchen vid bron följer vi jåkken, överger den där jåkken från Jeknavagge och följer den mot dalgången. Vi har tänkt att försöka gå upp på Kåtoktjåkkå. Vi möter en familj som gått hit från Sarvesvagge via Rapadalen, de hade problem med att ta sig fram genom den täta vegetationen. Ett annat alternativ är Lullihavagge längre västerut. Vi har redan bestämt att använda ett pass från Jeknavagge. Efterhand som vi kommer in i Jeknavagge avtar vegetationen. Dalen är relativt stenig, de bra tältplatserna är få. Vid sjön längst in är de sällsynta. Efter en stunds letande hittar vi en perfekt plats på den östra sidan av sjön. Det har varit mulet under dagen, men nu klarnar det upp. Det verkar lovande inför en tur uppför Kåtoktjåkkå i morgon. Fjällen tittar vänligt ner på oss.