Jag vaknar tidigt, utanför tältet rumsterar en flock renar. Jag tittar ut och studerar dem och vädret. Det ser ut att bli en vacker dag, det är helt molnfritt. Som vi trodde är det mindre vatten i jåkken nu på morgonen. Vi kan nästan torrskodda ta oss över. Det bär nerför på mjuka hedar, vilket gör det till skön vandring. Söderut är en utsikt som sträcker sig lång bort över ett flackt landskap. Vid Pårek börjar fjällbjörkskogen och vi hamnar vid ett kärr. Vi hittar en stig som vi följer. Stenarna vid vadstället vid Pårekjaure sticker ovanför vattenytan och vi kan lätt hoppa mellan dem.

Vi tar lunch vid sjön, tar därefter ett dopp, och solbadar en stund. Solen värmer mjukt och den lätta vinden smeker oss. Vi kämpar oss sedan över alla kärren, men vi ser dem inte så fruktansvärda som när vi gick ut, men de brunsvarta dyiga söndertrampade kärren ser förfärliga ut. Man borde skydda marken på något sätt. Stigen genom skogen vid sjöarna Stuor och Unna Tata åker upp och ner. Vid en stor sten sitter två vandrare och vilar, der är på väg in i Sarek. Vi ber dem ta en bild på oss. De ser fräscha ut, vi ser nog ut som att ha varit i vildmarken i två veckor. Det har vi ju också på sätt och vis varit, och inspirationen tryter. Vi klafsar genom kärret vid Tatajagge innan stigen ansluter till Kungsleden. Kvällen närmar sig, vi letar tältplats. Vid Njakajåkkå hittar vi en öppen plats i urskogen där vi slår upp tältet.

Kommentar:
När vi gick 1985 var det spångat på kärren.