Vid vårt förra besök här 1996 gick bussen redan halv åtta, det har man rättat till så den går kvart i tio. Frukosten består av rester från vandringen, blandat med lite av varje som vi köpte i receptionen igår. I köket är en halvfull flaska med rödsprit, vi tömmer vad vi har kvar i den. Alltid någon som kan få glädje av det. Vi städar rummet, säger farväl till siberian huskies och deras människor, som sovit i deras tält. Den tre timmar långa bussresan till Gällivare känns seg. Bussen stannar överallt, båtbryggan, Vakkotavare, Suorva, Stora Sjöfallet, Kebnats, vägkorsningen Gällivare - Jokkmokk. Kan inte påminna mig att det hänt förr. Folk går av och på, bussen är nästan full. Det första vi gör i Gällivare är att boka en taxi till flygplatsen. Näst viktigast är mat, vi väljer kinesrestaurangen där vi får trevliga bordsgrannar. Kaffe på maten tar vi på Åhults kafé, med en vacker ambulansförerska och lika vacker sjuksköterska som bordsgrannar. Resten av tiden ägnar vi oss åt museet i den gamla centralskolan vid torget. Museet har givetvis ett gammalt klassrum. Där är också en konsthall, men utställningen öppnar inte förrän imorgon. "Då är vi inte här", vi får komma in och titta. Jag tycker om flera av konstverken av lokala konstnärer, bl.a. Lars Pirak. Jag har en tavla av honom därhemma. Dags att gå till taxistationen.

Flygturen till Arlanda är som flygturer brukar, tråkig. Landningen är den mest intressanta delen, det kräver lite känsla att sätta ner planet mjukt. Vi har en timme på Arlanda, tråkig som alla flygplatser. Flygturen från Arlanda är som flygturer brukar, tråkig. Det är mörkt när vi passerar över Skåne på nervägen till Sturup. Ljusen från hus och gatlampor bildar ett intressant mönster. Vi landar i tid på Sturup. Nu har jag ett problem. Var ställde jag bilen? Jag har fullständigt glömt det. Jag går runt på parkeringen i tio minuter innan jag hittar den. Jag kör hem i mörkret, håller hastighetsgränsen, och är uppmärksam. Man vet aldrig när något djur passerar över vägen. Andra bryr sig inte, utan kör om i hög fart. Min katt är lyckligtvis rädd för bilar. Hon är inte hemma när jag öppnar dörren, vilket gör mig lite orolig. Varför oroar jag mig? Jag väntar på att hon ska komma hem, men ingen katt. Jag ropar på henne, men ingen katt kommer fram ur mörkret. Jag går och lägger mig, men kan inte sova. Jag ligger och lyssnar på ljudet från kattdörren. Minuterna går långsamt, så smäller det i kattdörren. Välkommen hem säger hon och går ut i köket för att äta. Sedan hoppar hon upp i sängen, spinner, rullar ihop sig i knävecken, och somnar belåtet. Även jag somnar.