Jag sitter på klipporna där Guohperjåhkå kastar sig ner mot selet nedanför klipporna. Vattnet dånar. Selet sträcker sig mot Skarja och någon kilometer bort. Solen har för några minuter sedan försvunnit bakom fjällen i Guohpervágge bakom mig. Skuggorna har blivit långa och solstrålarna går parellellt med sluttningen på Oalgásj. Det har varit en lång och intressant dag. Vädret är alltid viktigt när man är ute bland fjällen, fast man får acceptera vad det än blir. Väderprognosen på morgonen gjordes med att titta ut från tältet nedanför Niják i Ruohtesvágge.

Prognosen är växlande molnighet, med höga moln, och uppehåll. Fjälltopparna är molnfria. Ruohtesvágge är en lättvandrad dalgång, med fina gräshedar. Vid bäcken från Nijákvágge är en bred stenränna, som berättar att bäcken kan vara mer våldsam är den snälla rännil som den är idag. Vi fortsätter mot höjden Ruohtesvárásj, med en flat topp hundra meter över omgivningen. 1987 var jag uppe på den och vet att man har bra vyer över dalgången. Öster om höjden, där bäcken från sjön börjar sin färd norrut, är en del kärr. Dessa undviker vi genom att i god tid gå ner till bäcken och över den innan höjden. Här hittar vi stigen som går genom hela dalgången. Den passerar mellan höjden och sjön. Efter höjden visar sig glaciären Oarjep Ruohtesjiegna mellan Ruohtestjåhkkå och Gasskatjåhkkå. Vi möter en ung man som ilar framåt utan att varken se på oss eller säga "Hej". Han vill nog vara ensam om "vildmarken".

Vi fortsätter på stigen, som vid bäckfårorna från glaciären sprids ut och försvinner. Vid den hår tiden på året brukar fårorna inte vara så svåra att ta sig över. Idag är bara en av fårorna strid och bred. På andra sidan konvergerar det till en stig igen. Hed och kärr avlöser varandra. Kärren är upptrampade och dyiga. Vi möter två äldre män, de ser oss och säger "Hej". I dalgångens mitt bildar Smájllajåhkå ett deltalandskap, på andra sidan bilder fjällen en brant vägg. Efter svängen vid Boajsátjåhkkå kommer Oalgásj i blickfånget i söder. Vi möter två unga män, det ilar förbi utan att se på oss eller säga "Hej". De vill nog vara ensamma om "vildmarken". Stigen leder oss ner till jåhken som nu har blivit forsande och vild. Där Mihkájåhkå möter Smájllajåhkå får vi en glimt av Mihkájiegna, och bakom den Stortoppen och Sydtoppen. Vädret är fantastiskt, solsken och 18 grader. Smájllajåhkå får mer styrka av Mihkájåhkå och faller med kraft fram genom en ravin ner till övre Rapadalen. Skarja är en centralpunkt i Sarek, här är en bro över ravinen. Utan bron skulle det vara svårt att ta sig över Smájllajåhkå. Vid den låsta Mikkastugan är en soldriven nödtelefon. Många hittar sin tältplats häromkring, just nu är det tomt. Vi vill ha en mer avskild tältplats, vi vet att det finns en fin plats vid fallen i Guohperjåhkå någon kilometer västerut, som vi använt tidigare. Att gå mot Guohpervágge gör man bäst uppe på sluttningen, där finns bitvis en stig. Längre ner är det vide och längst ner ett blött sele. Vi tappar snart bort stigen och hamnar bland sten och vide. Häruppifrån kan vi se fallen med Skårvatjåhkå som bakgrund. Vi kämpar oss fram bland sten och vide till gräsmattan där Guohperjåhkå ramlar ner.

Jag sitter på klipporna med den nedgående solen bakom mig. Nedanför mig faller vattnet ner mot slätten och fortsätter en vindlande resa. Fjällen vid Basstavágge får njuta av de sista solstrålarna.