Jag ligger i mörkret och lyssnar på regnet som hamrar på tältet. Regnet får extra styrka av vinden, som får tältet att skaka när den andas. Detta pågår hela natten. På morgonen lugnar sig vinden, men regnet fortsätter envist. Molnen leker långt ner på fjällsidorna, i väster kan vi se den suddiga konturen av Luvddo. När jag hämtar vatten till frukosten kan jag se hur vår lilla bäck har blivit en våldsam fors. Jag överdriver lite men nog är den en jätte jämfört med igår. Vi äter frukost, det regnar, vi tar en topplur, det regnar, vi läser, det regnar, vi tar en tupplur, det regnar, vi äter lunch, det regnar. Vid två ger vi upp och bryter vår regel att inte börja i regn. Vi ger oss av, det regnar. Bäcken som igår spann som en katt, ryter idag som ett lejon. Molnen lättar för ett ögonblick för att låta oss se fjällsidorna en sista gång. Bäcken Gasska Låvdakruvtásj sprider sig i flera fåror av vilka flera är rejält fyllda. Vi knyter ihop regnbyxorna runt stövlarna och vadar över. Vi går i regn utmed kanten till en våtmark. Det är blött men lättframkomligt.

Guohperjåhkå byter namn till Låvdakjåhkå som meandrar sig fram. Vid sjön Låvdakjavrasj tar vi norrut, och söker tältplats. Molnen slickar fjällsidorna, men regnet avtar något. Marken är stenig, det är mycket dvärgbjörk, och inte plant nog för oss. Stenarna är hala, min vän halkar och stupar. Lyckligtvis utan skador. Vi fortsätter norrut på hedmark med en mångfald av gullbräckor. Passerar flera pluttsjöar, går i något som verkar vara en gammal flodbädd, går uppför en sluttning till två små sjöar utan rinnande vatten och tältplats. Vid Skuollavalda tar vi av mot Njierekjávrre. Efter en stund kan vi se sjön, men dimma rullar in och suddar ut den, det blir tidvis lågt i tak. Vid en bäck med en damm hittar vi en bra tältplats. Det är hög tid eftersom mörkret börjar falla. En snabb tvätt, mat, och kvällslugnet lägrar sig. Molnsjoken fortsätter rulla förbi, det knäpper lätt på tältduken.