Ha den äran, ha den äran, hör jag någon sjunga. Jag vaknar och förväntar mig frukost i sovsäcken. Tystnad, ingen där, och ingen frukost. Natten övergår i gryning, jag ser ut över det ödsliga landskapet. Det är mulet, men kullarna kan se ner mig på mig. Därnere blinkar sjön Njierekjávrre mot mig. Var det de som sjöng för mig? Jag vinkar till tack, men frukosten får jag göra själv. Men inte än, det är tidigt så jag kryper ner i sovsäcken igen. Nästa gång jag vaknar är det dagsljus. Det är ett privilegium att ha sovmorgon på födelsedagen. Till slut tvingar nöden en upp. Molnen ser kyliga ut, det är åtta grader, och vindstilla. Vid elva ger vi oss av och ger oss av i riktning mot Njierekjávrre nere i dalgången. Jag vet inte om man kan kalla detta en dalgång, det är mer likt en slätt med höjderna Njierik och Luvddo som gränser i norr och söder. I öster är Gisuris, mellan Sjpietjav och Gisuris syns Áhkkás välkända profil. Det är sent i augusti och inte mycket snö är kvar på topparna. Vi följer en nåstan osynlig stig, verklig eller ej, ner mot och förbi Njierekjávrre. Bäcken från Luvddo är bred men grund. Marken är blöt, vi passerar förbi flera små kärr. En kilometer väster om sjön är ett större kärr, vi går norr om det. Lämmlar springer fram och tillbaka, in och ut ur sina hålor. Vi har fullt sjå med att undvika att trampa på dem. En blir arg på oss, och skäller ut oss med visade tänder, den skrämmer oss oerhört. Sedan försvinner den ner i en håla. Söta små krabater. Där vi korsar stigen, som förr var Padjelantaleden, stannar vi för lunch.

I väster kan vi nu se fjällen bortom sjöarna, sjöarna är ännu inte synliga. Moln hopar sig, vind börjar blåsa, den för med sig regndroppar. En lokal skur i rum och tid säger vi, och går vidare. Regndropparna blir fler och fler. Vi tar på regnställ, och går vidare i vår lokala regnskur, som varar resten av dagen. Vi kommer fram till sluttningen ner mot Padjelantaleden. Därnere skymtar Vuojatädno och sjön Sállohávrre i regndiset. I norr börjar Tsågahávrre framträda. Många småbäckar har vaknat till liv, marken är blöt, dvärgbjörkris och vide täcker marken. Vi följer en bäck neråt med förhoppning att hitta en tältplats. Det är för mycket vide och ingen plan fläck. Plötsligt står vi på leden, stirrandes på fyra renar som stirrar tillbaka. Vi fortsätter en bit ner mot Tsågahávrre. men ingen tältplats. Vi tar leden fram till en bro över en bäck, där sprider vi på oss. På min sida är det blött och obekvämt. Jag ser min vän stå på en höjd vid några björkar och vinka, här! Det är en rätt stor plätt med fin utsikt över Tsågahávrre. Födelsedagsmiddagen består av kalops och potatismos. Jag har också med mig två små plastflaskor med konjak, Remy Martin. Vi smuttar på konjaken till ljudet av regnet som faller på tältduken. Min vän skrattar högt, han läser om don Quijotes äventyr.