Vakna! Vakna! Är du vaken! Vad är klockan? Midnatt. Vad är det? Det är ju redan imorgon vi ska med flyget! Nej nej, det är i övermorgon, du måste ha drömt. Vi får se på biljetterna när det är dagsljus. Regndroppar faller på tältet vilket det också gör när vi vaknar i dagsljus. Biljetterna säger att det är i övermogon flyget går. Vi har massor av tid, och kan ta det lugnt och vänta på att regnet ska avta. Det gör det halv elva, då går vi ner genom strimlan av fjällbjörk och en hel del vide, fram till leden. Det märks att hösten börjar komma, riset på marken börjar skifta färg. Áhkká är draperad i moln. Vid höjden 564, efter någon kilometers vandring, lämnar vi Tsågahavrre bakom oss, istället ändras vyn till Vuojatädno och sjön Guvtjávrre. På långa sträckor är det spångat. Efter ytterliggare någon kilometer passeras på håll samevistet, som är vackert beläget vid sjön. Där kan man få härbärge och transport över sjön. Därefter går man upp på en låg fjällbjörkbevuxen ås, på ena sidan sluttar det brant ner till en bäck. Vi fortsätter över öppen mark fram till Kisurisstugan som ligger omgiven av fjällbjörk. Det är ingen här, ett tält hänger på farstun. Det ser ut att ha reparerats. Vi fortsätter genom en gles björkskog. I öster visar Gisuris sin mörka västra sida. Efter någon kilometer når vi broarna över Sjpietjavjåhkå och Sjnjuvtjudisjåhkå. Det är en kort brant ner till Sjpietjavjåhkåbron. Mellan broarna möts de tre nationalparkerna Sarek, Padjelanta, and Stora Sjöfallet. Tre stora informationsskyltar ger information om parkerna. När vi är halvvägs på Sjnjuvtjudisjåhkåbron kommer två buttra herrar från andra hållet. Det blir trångt på den smala bron.

Lunchen avnjuts bland björkarna invid jåhken. Här är det frodig björkskog. Vi vandrar upp för branten och kommer upp på en sorts terrass med vyer mot Áhkkajávrre och Vuojatädno. Sedan följer en parkliknade björkskog, här och där färgglada kärr över vilka leden är spångad. Döda träd påminner om 1970 talet då det härjade larvangrepp. Vid en paus passerar två unga raska pojkar i hög fart. Man känner sig gammal. När de tar paus passerar vi dem, vi fortsätter i hög takt för att hålla dem bakom oss. Vi känner oss unga på nytt. Vi kommer vagt ihåg att det finns en fin tältplats med eldstad vid bron över bäcken från Sjnjuvtjudis. När vi kommer dit är det upptaget av en stor hund och dess människor. Vi säger Hej Hej. Bron verkar ny. Vid nästa bro, över bäcken från glaciären på Áhkká är vi ute ur fjällbjörkskogen, här hittar vi en fin plats. Givetvis med spår av tidigare tältare. Dalgången mellan Áhkká och Sjnjuvtjudis genererar låga moln som upplöses innan de når oss. För första gången, vad jag kan komma ihåg och vet, skräpar jag ner i fjällen. Jag tappar min tandborste i bäcken, den seglar snabbt iväg i sin nyvunna frihet och fösvinner. En armé av bitflugor hämnas och attackerar mig. Jag rengör tänderna med vad som återstår av konjaken. Jag är trött efter tävlingen med de unga pojkarna, och känner mig gammal. Du skall icke tävla.