Det droppar blod, blodet kommer från två små hål på mitt långfinger, fingerspetsen har en onaturligt röd färg. Som om någon bitit mig. Jag har har inte märkt något, och kan inte komma ihåg någon incident från frukosten på klipporna. Bästa rengöringen är att låta det blöda, och sedan tvätta med friskt vatten. Efter proceduren är vi reda att möta dagen. Solen är fortfarande med oss, men höga slöjmoln varnar för dåligt väder. Inget att göra åt, dåligt väder är en del av Sarek. Till att börja med följer vi bäcken uppströms, först utmed forsande vatten sedan mer stillsamt, till sist gör vide att vi väljer att gå högre upp. Hela tiden på den norra sidan. Det är som att gå i en park, mestadels skönt gräs att gå på. Vi kommer snart till Álggavágges mynning. Man kan inte se in i dalgången, för det sluttningen upp för hög. Áhkátjåhkå blickar ner på oss, och liksom vi kan den se några personer som vadar bäcken från Álggavágge, Gálmmejåhkå. När de kommer över vadar de tillbaka, proceduren upprepas. De måste träna att vada en forsande bäck. Ser vi uppåt kan vi se att solen gått i moln. En stark vind har uppstått, lyckligtvis en medvind. Min vän har en klocka som också mäter lufttrycket, det ser fortfarande stabilt ut. Vi passerar en nästan uttorkat bäck, omgiven av grus. Här blommar flera exemplar av den vackra stjärnbräckan. Bäcken från Sjielmájiegna är uppdelad i flera fårar ut över en grusbädd. Vi går på plan gräsbevuxen mark fram till dalgångens högsta punkt, vattendelaren.

Detta är början av Guohperjåhkå, här väljer vattnet från Vattendelarglaciären väg antingen öster eller västerut. Ett stort deltalandskap breder ut sig framför oss. Någon kilometer västerut är toppen Guohper, där blir dalen trängre och svänger åt nordväst. Vi tvingas närmre jåhken, bitvis är vi ute i torrare delar av deltalandskapet, eftersom det är enklare. Vid ett ställe är det återvändsgränd, med djupt vatten och kvicksandsliknande mark. Vi måste vända och hitta torrare väg. Efter Guohper är ett långt stenigt part. Stenarna är tätt packade, ett plant stengolv. Platsen kallas Juovvabåhke "Platsen med stora stenar i mitten av dalen". Dalen öppnar sig och det mer öppna och mindre alpina Padjelanta börjar skymta. Njahke (1348) är den sista utposten. Innan Njahke är dalgången Nasasvagge, en trevlig väg västerut till Padjelanta. Runt Guohperjåhkå är flera kärr, som man helst undviker. Vi hamnar åter i en återvändsgränd, det är för blött och djupa kanaler. Vi väljer att gå längre bort från jåhken. Istället kommer det vatten uppifrån, det börjar regna. Vid en liten bäck, inte långt från Lulep Låvdakruvtasj är en fin gräsmatta att tälta på. Blågrå kyliga moln sveper fram från dalgången i öster, upplöses, för att samlas igen vid Luvddo i väster. Vi har en snabb tvätt i bäcken. Mitt finger har återfått sin normalt bleka färg. Jag har överlevt.